Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 3

Korrespondens från Upsala. Den nye erkebiskopen och prokansleren ankom till Upsala förlidne måndags afton. På tisdagen emottog han uppvaktningar af härvarande kårer, med hvilka han genom sitt embete kommer att stå i beröring. Vid de tal, som då vexlades, lärer det öppet hafva blifvit utsagdt, hvad man också förut trodde sig veta, att han ogerna och endast för att efterkomma högre uppmaningar åtagit sig sitt nya ansvarsfulla kall. På onsdagen var studentkåren samlad på Gustavianska auditoriet för att emottaga prokanslerens helsning, sedan den aftonen förut uppvaktat honom med sång. För den som hört honom beskrifvas såsom en bräcklig, utlefvad gubbe, var det öfverraskande att se, med hvilken lätthet och lif han rörde sig, och personer, som känt honom förr, försäkra att han ej ser mindre rask ut nu, än då han för 13 år sedan vigdes till biskop. Hans helsningstal till ungdomen var särdeles lyckadt; det var väl ej den Wallinska inspirationen; men så var det icke heller: för 30 år sedan stod jag på detta rum, en ung lärd, och försvarade Platos idealer,; nej, erkebiskop Holmström talte med blygsamhet om den tid, då han här först såsom student, sedan på en underordnad lärareplats, sökte bildning. Han uttalade, hvad han ansåg fäderneslandet äga rätt att vänta af sin studerande ungdom: varmt forskningsbegär, kärlek till lagbunden frihet, sedligt allvar, religiös tro; och han utsade det på ett sätt, som man här ej varit van att höra. Hans varma ord, hans hjertliga, flärdfria, långt ifrån stolta väsende gjorde ett godt intryck, och det ser ut som om ungdomen ännu engång skulle kunna älska den man, som innehar första platsen inom kyrkan. Akademien har ändtligen blifvit färdig med sin glädjefesti anledning af den unga prinsessans födelse. Den förste af de utsedde talarne, professor Carlson, orerade i thorsdags. Hans tal var mera innehållsrikt än man vid ett dylikt tillfälle kunde vänta. Då den nyfödda prinsessan aldrig kan få några anspråk på thronen, så såg talaren i festen endast en familjefest, en fest för den kungliga familjen, hvari folket deltog. Detta gaf honom anledning att uppdraga en kort historik öfver familjerätten och äktenskapet, öfver familjen såsom grundval för staten. Han visade, huru i orienten qvinnan blott är ett timg, en mannens tillhörighet, och barnen hans slafvar, och huru polygamien inom familjen föder despotism inom staten. I Grekland var qvinnans ställning så tillvida bättre, att monogamien var lag, men qvinnan hade dock endast värde såsom moder till medborgare, icke såsom sjelfständig person. Äktenskapet var en medborgerlig pligt, men också ett medborgerligt privilegrum, söm hvarken gälde för fremlingen eller slafven. Likaså var förhållandet i Rom, der den strängaste familjerätt herrskade, hvarigenom grundlades en familjearistokrati genom patriciatet. Hustrun gälde der