Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 2

nat upptaga det angelägna ärendet i sin helhet och utgå från mera allmänt omfattade grunder för det vidriga sportelsystemets afskaffande, för lönernas jemning och för församlingarnes fördelning. i någorlunda, jemnstora distrikter, hvarigenom de olämpliga komministraturerna kunde helt och hållet afskaftas och dessa embeten till en början beklädas med så vidt möjligt lika lönta kompastorer under eget ansvar, till dess slutligen alla de ordinarie presterna blefve kyrkoherdar. Det mål, hvars ernående man hufvudsakligen bör eftersträfva, synes vara: att området för en själasörjares verksamhet ej blir större, än att han kan underhålla personlig beröring åtminstone med husfäderne inom församlingen; att han ej af lockelser till högre lönförmåner må beständigt stå på språng att lemna sin bjord; att han för sitt verksamhetsområde må vara ensam både moraliskt och juridiskt ansvarig; att lönen blir bestämd före embetets emottagande, och att utom denn. fastställda aflöning inga afgifter, under hvilka namn och titlar som helst, må för presterliga förrättningar tillåtas. I alla länder, der folket sjelft tagit del i de kyrkliga angelägenheterna, i Skottland, Holland och Förenta Staternas protestantiska församlingar, ha dessa principer blifvit inskrifna i den kyrkliga författningen. Ingen af Stockholms territoriala församlingar, med undantag af Kungsholmens, har en folkmängd under 7000; i Catharina öfverstiger den 14,000. Emellertid hvilar dessa skacors själavård egentligen endast på pastorsembetet, ty komministrarne ha ingen sjelfständig verksamhet. Hvad man i andra protestantiska länder kallar själavård, kan här omöjligen ega rum, annat än i högst inskränkt mått. Församlingarnes storlek förbjuder det ifven för det mest brinnande nit och den .härdigaste arbetsförmåga. Pastorerne, församlingarnes egentliga vårdare, äro, utom konsistoriigöromålen och -en tidsödande expediäion, för att ej nämna alla timmar gästfriheten tager i anspråk, öfverhopade med kommunala bestyr. Komministrarne åter äro i de flesta församlingar så illa lönade, att de ej kunna utan bekymmer egnasin tid åt embetet, äfven om de i närvarande förhållanden dertill funne någon uppmuntran. Sin föga i anspråk tagna tid använda de derföre på främmande göromål. Några ha privatskolor, någre ha andra extra sysselsättningar af sådan art: Hvad synes nu naturligare, än att pastors själavård delades med komministrarne och dessa jemte pastor finge sitt serskilda distrikt att vårda under eget ansvar. Så finnas äfven kompastorer i Skottlands folkrikare stadsförsamlingar. Kunde en sådan anordning gemensamt för hela Stockholm blifva bestämd — naturligtvis under förutsättning att nuvarande embetsinnehafvare aflönas på förut öfligt sätt om de så önska — och tillika alla sportler försvinna samt hvarje ordinarie församlingslärare bli så aflönad, att han, utan öfverflöd, men ock utan bekymmer eller binäring, kunde odeladt egna sin verksamhet åt sitt kall, så afhjelptes en olägenhet, som ej blott för sig verkar menligt, utan ock stänger vägen för alla andra förbättringar. Om presterskapets lönereglering har annorstädes redan för några år tillbaka fråga blifvit väckt; i Götheborg, Jönköping och Gefle har ock en sådan blifvit verkställd. Man bör väl ej tro, att Stockholm vill stå efter dessa samhällen, utan nu, sedan saken är å bane, tager kraftiga mått och steg för att till ett slut bringa den så länge och allmänt öfverklagade olägenheten af presterskapets godtyckliga aflöning.