Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 3

ledd af Uareys päåstaäende; det hans 1deer, utan lånets erkännande, funnos reproducerade uti den i början af år 1850 utkomna första upplagan af Bastiats Harmonies Economiquesn, der samma öfverensstämmelse är bevist, och der i sjelfva verket en omedveten eller medveten inflytelse af Careys Principles är omisskännelig. Så har småningom, ej blott Careys namn blifvit allmännare kändt och värderadt i Eu-l ropa g), utan ock hans inflytelse på europeiska vetenskapen börjat visa sig. Och i trots af den brist på sträng method, som i hans arbeten röjer autodidakten, men för öfrigt påminner om den, hvilken finnes i Adam Smiths verldsbekanta verk, i trots af den stolta tonen, och i trots äfven af de enskilda misstag om europeiska förhållanden, hvilka falla en europ i ögonen, skall denna inflytelse troligen skyndsamt växa. I hvad mån sådant kan vara af någon vigt, för Europas framtid, är en fråga, som bäst besvaras genom bestämningen af Careys plats inom vetenskapen. Det fanns en tid, då den ena nationen i handel med den andra ansågs förlora allt, hvad denna vann, då staden i landets, den högre klassen i den lägres, husbonden i tjenarens, vinst gerna såg sin förlust. Följden! var nationernas afsöndrande från hvarandra, samt städers, högre klassers och husbönders kringskansandemed privilegier. Och de visa anordnimgarna ledde till nationernas, städernag och landets, de högre och lägre klassernas, husböndernas och tjenarnes utarmande. I adertonde århundradet uppträdde först Fysiokraterne, och, efter dem, Adam Smith, mot dessa tvångslagar, och visade, det alla skullel befinna sig väl af friheten; — och sednarel skref Say det bekanta kapitlet om afsättningen i sin Afhandling uti Statshushållningen, derl han af sin bevisning drog den slutsats, mattl. en hvar är interesserad för allas välgång ochl att framgången af ett idoghetsslag gynnar alla de andras. Ty hvilken idoghet man än idkar, hvilken färdighet man än utöfvar, har man desto lättare att använda den, och erhåller desto större vinst, ju mera man omgifves af folk, som sjelfve vinna. : Banden började lossas; ehuru med stor försigtighet. Nationalekonomerna blefvo, i all-l mänhet, frihetens sak trogna, och banade denl småningom väg. Den gemensamhet i inter-. essen, hvilken både Fysiokraterna, Smith ochl Say såsom grund för yrkandet om pröduktionens och utbytets frihet antagit, men icke bevist, blef emellertid, visst icke för nationernas inbördes förhållanden, men väl för klassernas, å nyo bestridd af David Ricardo, hvars åsigter så mycket lättare vunno inträde, som han : bygde på Smiths och Says egna grunder, hvilka svårligen kunde bringas i öfverensstämmelse med antagandet af interessenas gemensamhet. Begge ansågo nämligen en väsendtlig olik-! het förefinnas mellan äganderätt till jord och äganderätt till-andra ting. Den sednares ursprungliga grund erkändes vara arbete. Äganderätten till jorden kallades deremot af Say ett usurperadt privilegium, sedan Smith förklarat den afgift, ägaren för nyttjanderätten tilll jord, vid dess upplåtelse, betingar sig, knappt någonsin kunna hel och hållen bestå i ersättning för det i egendomen fästade kapital, utan alltid derjemte innehålla en jordränta, hvilken vore ett monopolpris för bruket af jordens egen fruktbärande kraft. Slutsatsen, att ingen gemensamhet i interessen kunde finnas mellan dem, hvilkas äganderätt hvilade på så olika grunder, uttalade Ricardo, 1817, då han gaf verlden del af sin lära: att jordräntan är den del af jordens afkastning, som, vid upplåtelse af nyttjanderätten till jord, förbehålles ägaren såsom ersättning för tillåtelsen att begagna jordens ursprungliga och oförstörliga krafter; att denna ränta jemnt utgör skillnaden mellan den under nyttjanderätt upplåtna jordens afkastning, och den, hvilken med lika arbete,l efter nedläggande af lika kapital, kan erhållas å lika vidd af den sämsta eller i sämsta förhållanden befintliga jord, som redan måste brukas; att denna ränta följaktligen tillfaller jordägaren utan hans förskyllan, blott derföre, att en växande folkmängd nödgas taga sin tillflykt till allt sämre jord, när den ej längre kan få sitt uppehälle från den bästa, hvilken alltid är den, som först kommer under bruk; att samma ränta stiger, så länge odlingen fortgår till allt sämre jord; att brukaren, hvilken nödgas betala högre och högre jordränta, i följd deraf måste nöja sig med allt mindre kapitalvinst, och att, då kapitalvinstens nedtryckande i en näring, som måste fortsättas, oundvikeligen medförer dess nedtryckande i alla andra, näringar, all kapitalvinst blir nedtryckt, i följd af jordräntans stegring; att kapitalägaren, i följd af minskningen j sin kapitalvinst, naturligtvis söker minska arbetslönen för de arbetare, han sysselsätter, och att således äfven denna, i följd af jordräntans stegring, nedsättes; samt att för öfrigt kapitalägare och arbetare få, bäst de kunna, sins emellan strida, i hvad mån kapitalvinsten skall upprätthållas på arbetslönens bekostnad, eller denna på kapitalvinstens; under det jordägaren, monopolisten, i lugn ser sin ränta oupphörligen ökas, så länge det står i mensklig makt att odla än sämre jord. A) Läran hade af Ricardos efterföljare blifvit noggrannare bestämd, och äfven modifierad, också med anledning af den visshet, erfarenheten under en lång fred gifvit, att nödvändigheten af den sämre jordens anlitande och af derpå beroende nedsättning af kapitalistens och arbetarens andel i produkten af deras indust, till och med under en snabb tillväxt af folkmängden, icke är så tryckande, som Ricardo, efter iakttagelser under ett af de långvarigaste, europeiska krig, förmodat; men hufvudsaken, tillvaron af denna nödvändighet såsom regel, och oundvikligheten af den derpå beroende försämringen:kapitalägarens eller arbetarens; eller begges, vilkor hade likväl 7 RE MLS a EE EI.