Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 2

beskydd, notabene då han först är rätt säker på att den unge mannen antingen redan har rykte eller föfmögenhet eller ock på ett eller annat sätt Kan. blifva honom sjelf till nytta. Albert Thierry är just en sådan ung man, som är i behof af gynnare för att kunna erhålla någon verkningskrets för sin förmåga; han är till yrket civilingeniör och kommer till den värde bankiren för att förmå denne attteckna några aktier för en jernvägsbyggnad, hvarti!l ritning är uppgjord af Thierry, men. tillstår helt uppriktigt sin egen medellöshet, hvilken sednare bekännelse har till följd att bankiren går i artighet ända derhän att han kallar sin betjent och tillsäger denne att följa hr ingeniören ända till porten, då i samma ögonblick dennes bror, kompositören Leonard Thierry, instörtar,faller Albert om halsen och kan först af idel glädje ej få fram ett ord, men han hemtar sig snart och berättar att deras gamle onkel i Ryssland nyligen aflidit och testamenterat dem, om jag mins ritt, hela två hundra tusen francs, och att de nu skulle begifva sig till Ryssland för att lyfta arfvet, hvilken underrättelse har till följd den aldra plötsligaste metamorfos hos De Valgency, som genast önskar ytterligare få betrakta:den redan återlemnade jernvägsritningen, och i en hast blifver den aldra tjenstaktigaste menniska i verlden. Att LEonard ej mer än Albert fått något bref från Ryssland visar sig snart; alltsammans var blott en diplomatisk fint för att fånga De Valgency. Det anförda torde vara tillräckligt för att visa pjesens syftning; den har en rask, framåtskridande handling, naturligtvis saknar den ej heller sin lilla kärleksintrig, och en dialog med många qvicka pointer. Herr Lars Kinmanson var en förträfflig bankir De Valgency, isynnerhet då han talar om sina förbättringar af Moliere. Herr Torsslow framställde typen af en gammaldags redbar köpman. Det tyckes som fransmannen ej skulle kunna skildra en ädelt blygsam karakter utan genast falla in i det fadda. Så är det här med Albert Thierry, och hvad författaren misstecknat, det drar hr Swartz upp i ännu starkare konturer. Leonard är sannare tecknad; det är en af de herrar, som göra lycka icke genom något inre värde, utan genom sin fyndighet och sin flödande jargon. Herr G. Kinmansson återger denna rol med en nästan fransysk liflighet. Herr Lindmark förtjenar en mention för sitt sätt att presentera sig som exekutionsbetjent. Att döma af de lifliga handklappningar, hvarmed publiken, vid ridåns fall, gaf sin belåtenhet tillkänna, vill det synas som om Mindre theatern i detta stycke erhållit en god kassapjes. Äfven ropades på recettagaren. som dock ej visade sig förr än i andra pjesen: Gimblettes friare, också en fransysk komedi af firman Paul Dandre -och Senneif; den närmar sig farcen och tyckes vara tillkommen som smakbit åt någon parisisk boulevard-theater. Herr G. Kinmanson får deri tillfälle att visa fyra olika sidor af sin talang och hr Norrby, enligt gammal vana, att -vara ingen annan än hr Norrby. Cajus.