Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 2

vilja derföre i stället åberopa en auktoritet, hvars behörighet i detta afseende icke kan jäfvas. Den på en gång såsom grundlig sakkännare och fördomsfri granskare bekante Fems uttalar sig i sitt stora arbete Biographie universelle des musiciens om Mercadante och i anledning af honom om de samtida italienske kompositörerne på följande sätt, hvilket vi förmoda att kännare skola finna lika sannt som sansadt: När man betraktar Mercadantes konstnärsbana i dess helhet, mäste man tyvärr erkänna, att han brådskat för mycket i sina arbeten och att han icke förverkligat hvad man af honom kunnat vänta. Den skaparekraft, som låter sjelfva konsten undergå förvandling, hade väl icke fallit på hans lott; men det fanns hos honom så mycket af naturlig melodi, af instinkt för instrumentering och af kännedom af menniskorösten, till och med sä mycken dramatisk känsla, att man väl af hans penna kunde hafva hoppats några fullständiga arbeten, som varit värda kännares aktning. Men tyvärr lära vår tids unga italienska konstnärer att tidigt förakta sin konst. När de se huru snart de saker blifva förgätna, som vid sitt framträdande bäst mottogos, huru handklappningar slösas på de stycken, som de sjelfva förakta, under det att andra, som äro med mera omsorg utarbetade och verkligen bättre, emottagas med förakt, så öfvertyga de sig snärt derom, att konsten icke har nägon verklighet, och att framgången är ett lotteri, der man ofta bör göra insatser, om man någongång skall kunna vinna. För att kunna spela detta spel med något hopp om framgång, studera de publikens böjelser; och om händelsevis någon form tyckes företrädesvis behaga henne, blir den genast en typ, efter hvilken allt formar sig och alla operor blifva kopior af denna typ ända tills den är utnött. Det är icke mera konst, det är fabriksarbete. För öfrigt betalar man i Italien så illa kompositörernas arbeten, att de måste arbeta mycket och fort för att hafva sin:utkomst. Det är på detta sätt som konstnärer af verkligt värde, sådana som Mercadante, förbruka ett helt Lif, utan att lemna efter sig något, som ? öfverlöfver dem.) (Forts. i morgon.)