Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 2

Till Kongl. Maj:t inlemnades för någon tid sedan följande underd, ansökan af ett större antal prestmän inom Strengnäs stift. S.A. EK. . — — — 1. Att utbyta det latinska disputationsprof, som enligt kgl. brefvet at d. 21 Aug. 1786, bör föregå pastoralexamen, antingen mot ett svenskt, eller aldraheldst mot författandet af en predikan öfver något af konsistorium uppgifvet ämne, samt 2. Att aflägga vär pastoralexamen endast och allenast i de theologiska kunmskapsarter, i hvilka, enligt 19 kap. 2 af 1686 ärs kyrkolag, de, som önska blifva prester, skola undergå förhör. Då vi nu gå att motivera det förstnämnda af dessa båda und. anhällanden, möter oss genast, hvad latintalandet beträffar, den obestridliga sanningen, att, utan kännedom om ett språks uttal, allt arbete att tillegna sig spräket såsom mundtligt kommunikationsmedel med sädana, som icke förstä nägot annat idiom, är förgäfves användt. Som nu ändamälet med latintalandet icke kan vara nägot annat än ändamälet med talandet af alla andra språk, sä måste också allt arbete, som nedlägges på inhemtandet af denna färdighet, vara förloradt, i fall man saknar kännedom om de för latinspråket gällande uttalsreglor. Nu är detta just händelsen. Huru latinet prononcerades under den tid det ännu lefde i ett helt folks mun, känner numera ingen. Derföre uttalas det också hos alla de folk, der det studeras, lika olika, som dessa samma folkens språkidiomer äro sins emellan i uttalet olika, hvaraf följden blifver att latinet i och för sig icke kan begagnas säsom muntligt kommunikationsmedel med nägra andra än den latintalandes egna latintalande landsmän. Men om också utländningar finnas, hvilkas latin vi skulle kunna förstå, liksom de vår, så är det dock icke en ibland hundrade af rikets presterskap, som någonsin kommer i beröring med nägon individ af främmande folk. Vi hafva derföre svårt att fatta för hvilket ändamäl det blifvit oss ålagdt att i ett främmande tungomåäl förvärfva en färdighet, som vi blott inom Sveriges landamären kunna använda och den vi der aldrig behöfve använda oftare och till följe häraf aldrig använde oftare än vid disputationsspecimen för pastoralexamen. En tid har visserligen funnits, då latinet utgjorde de lärdas, åtminstone skriftliga, universalspråk, då vetenskaperna bäde skriftligen och mundtligen afhandlades på romarespräket, dä, först af bristande utbildning hos de lefvande tungomälen och sedan af lärd fördom, latinet först verkligen var och sedan snge ansågs vara det enda idiom, på hvilket vetenskaperna på ändamälsenligt sätt kunde afhandlas, men denna tid är för längesedan förbi. De lärde skrifva nu mera, hvar och en på sitt folks tungomål. Vetenskaperna föredragas vid hvarje läroverk på landets språk.. Vid sjelfva universiteterna, dessa företrädesvis lärda instituter, lefver latinet såsom talspråk blott ett tynande lif. Åtminstone är detta förhållandet med våra svenska universiteter, der latintalandet för längesedan försvunnit ur nationkonventernas lärda öfningar och der man numera ganska ofta disputerar på svenska icke blott för akademiska -grader, utan äfven för akademiska läraretjenster, docenturer, adjunkturer, professioner. Måste nu latinet esomoftast vika för modersmälet vid sjelfva universiteterna, vid de högsta lärdomsprof som vid dessa afläggas, så finnes efter värt förmenande icke något skäl hvarföre latintalandet längre skulle fordras af presterskapet, hvars första och egentliga verksamhet icke är vetenskapsmannens. vå : Också är förmågan att ledigt uttrycka sig på latin ytterst sällsynt bland det i församlingarna tjenstgörande presterskapet, hvilket ingen kan finna underligt, som besinnar å ena sidan hvilken trägen och långvarig öfning som erfordras för att ledigt kunna uttrycka sig på ett främmande tungomål, och ä den andra omöjligheten för det stora flertalet af församlingspresterna, äfven med bästa vilja, att kunna erhålla denna öfning. Latintalandet, hvars konstlade lif flämtar såsom en döende läga i sjelfva universitetsoch stiftsstäderna, är i de öfriga städerna och på