Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 1

SEASONS REN (han aldrig haft något redigt begrepp. Sådana händelser möta ofta nog. Äfven den som sett mycket eländigt i verlden torde tillstå för sig sjelf, att han sällan sett någon olyckligare varelse än en gammal komminister eller adjunkt, som bereder sig för sin pastoralexamen. Det skall blifva af intresse att se hvad det domkapitel, hvilket det tillkommer att yttra sig i frågan, skall hafva att andraga i saken. Oaktadt vi taga för afgjordt att en hvar -af dess medlemmar för sig erkänner oformligheten af hela detta förhör, som bär det vördnadsvärda namnet pastoralexamen, torde det dock icke böra väntas att de såsom kär tillstyrka dess borttagande eller förändring. Måhända anse de icke heller för sig tillständigt att yttra sig öfver principfrågor, som gälla hela riket; och dessutom har det blifvit en i allmänna opinionen inrotad föreställning, att ett domkapitel ej kan vara annat än i hög grad konservatift till åsigter och handlingar. Men den ifrågavarande ansökningen berör så nära en vitalpunkt af prestbildningen i sin helbet, att vi ansett oss berättigade och snart sagdt skyldige att intaga den väsentligare delen af dess innehåll och med ett par ord sjelfva derpå fästa våra läsares uppmärksamhet. : ! Ingen af våra läsare kan undgå att känna den stora nyttan af att ega ett upplyst och högt bildadt presterskap. Vi skulle derföre visserligen glädja oss att se, om fordringarne på prestbildningen kunde ställas betydligt höfre än nu, om den nya församlingsläraren unde från universitetet medföra ett sinne för vetenskapliga sysselsättningar, tillräckligt uppöfvadt och vaket för att hindra Hans förkbjunkande i. en fullständig andlig försoffning, åsom nu så ofta är fallet med landtprester, synnerhet i inskränkta ekonomiska vilkor. Men denna högre bildning borde förvärfvas vid universitetet, och hvar och en, som ingår i kyrkans tjenst, vara så underbyggd, att inpen vidare examen af honom fordrades. Vi afva alltid funnit skilnaden emellan pastor och komminister orimlig.. Religionsvården är i alla slags församlingar lika vigtig och af samma beskaffenhet. Under denna förutsätthing -blir hela pastoralexamen en orimlighet, i synnerhet som deri fordras, utom specielt theologiska studier, rästan ingenting annat än hvad som redan var inhemtadt till. studentexamen, och af de godnare kunskapsarterna föga eller intet mer i hvad som redovisades i dimissionsexamen. Men för att icke ingå på detaljerade undersökningar om examensväsendet, hvartill vi i alla fall skola vid något tillfälle återkomma, då frågan blir om universitetsväsendet, inskränka vi oss här till uttalandet af ett par allmänna grundsatser. Först önska vi, att då det presterliga läroembetet är lika dyrt och vigtigt, antingen det inbringar 2000 eller endast 20 tunnor om året, all skilnad i rang mellan församlingar måtte upphöra, med ett ord alla sacellanier blifva egna pastorater. Dernäst föreställa vi oss, attuniversitetet borde ensamt anställa den egentliga prestexamen, men deremot domkapitlet pröfva den praktiska skickligheten och de sedliga qvalifikationerna hos sina prestkandidater. I sista hand borde dock all pröfning tillhöra församlingen, som genom sitt kyrkoråd borde ega rätt att kalla profpredikanter vid förekommande ledighet och genom omröstning per capita välja emellan de föreslagne. Måtte blott församlingen en gång lära sig inse, att den ej är till för att belöna vissa s. k. meriter, ofta nog förvärfvåde inom helt opresterliga områden, utan att församlingen åtagit sig att underhålla och löna en prestman, för att uppfylla dess religiösa behof. Våra politiska motståndare beskylla oss vanligen för nivelleringsoch centraliseringslust. Ingen beskyllning kan vara mera oförtjent. Vi anse att centralisationen är god och nödvändig under vissa perioder i ett samhällslif, och att kulturen utom densamma aldrig skulle hafva kunnat vinna en allmännare utbredning. 9Således tro vi t. ex., att den högre uppfostran och äfven folkundervisningen, i sin allmännare betydelse, ännu måste vara en regeringsangelägenhet, men att ordnandet af ekonomiska åligganden, fattigförsörjning och valet af embetsmän, åtminstone i de lägre graderna, bör tillhöra :-kommunen. Socknen är den första naturliga kommunen nedifrån, och då prestens verksamhet är helt och hållet begränsadi till socknen, är det billigt att han också tillsättes af socknen och att dervid snarare fästes afseende vid hans duglighet att sköta sin befattning än. vid de skolbetyg, som några mer eller mindre lyckligt upprepade lexor förvärfvat honom i pastoralexamen. ; —