Aftonbladet – 11 februari 1852, sida 2

OTUTILUG UT UCL TOTIU1VaUS GaRUCLe Konungen eger allena att styra riket, heter det; ch det vore icke alls något skäl att låta miuistrarna nu träda upp för rikets ständer och iksom göra reda för principerna och maxinerna; nog af, att man fär..se hvad -som ker, och den som icke är nöjd, han får skylla sig sjelf. Det är ingen, säger man, som vill kröka tt hårstrå på någons hufvud emot lag och ätt och billighet;. fastän det onekligen förväller sig, såsom Louis Napoleon säger, att le der parlamentariska debatterna blott äro tt teatraliskt spegelfäkteri, som endast leder ill politiskt ; krångel. . Talarne, vilja briljera och göra intryck med sina fraser,: för. att få pplåder och komma åt taburetter och portföljer etc. Men, säger Svenska Tidningen, vi hafva ngenting emot de beskedliga svenska -stänlerna, blott de stanna inom grundlagens förekrifna. gränsor. Nej, det förstås; det är de ler gränsorna; som Svenska Tidningen vill örsvara; alla dess politiska resonnemanger iro ett slags gränsbevakning. Den patrullerar natt och dag, för att skydda gränsorna, så att ngen gräshöppa en gång må komma öfver lem, och den håller just på att gräfva en stor, bred graf rundt omkring hafskusten, ör att hindra det stora, fria hafvet att göra nägra öfversväniningar: i Detta arbete torde bli. besvärligt nog på ängden.. Ämnnu-går det an, så länge reaktionens isvindar öfver allt kring kontinentenlägga oöljorna i bojor. Men hvem vet huru det kan bli i framtiden, nästa år, kanskeredan i sommar? De revolutionära iderna 1848 kunde skrämma våra. -pålitligaste. konservatörer att uppgifva ståndsidgen och försona sig med den samfäldta valprincipen: Så underligt kan hända in en gång, och då får Svenska Tidningen en oekymmerfulltid: Det ärvalltid vanskligt att strida mot idger, och icke minst mot de poliiska idgernas. å Men för att återkomma till -riksens ständer, så tyckes Svenska Tidningen icke: ha något emot att de sitta der och tala, eller -snärare stiga upp och tala, och konungens rådgifvare skola ickevalls bry sig deroms Man har i ståndsförsamlingen åtskilliga goda idter; det finns folk der med mycken erfarenhet och; många insigter. De göra, låtom. oss antagal, det, välgrundade anmärkningar emot. hela regeringssystemet; de: slå stundom så eftertryck: liga slag med sanningens hammare, att det genljuder i. hela. statsbyggnaden, och ändå skola rådgifvarne icke låtsa om att de höra någonting. I England ha de så fin hörsel, att. om blott ringaste lilla skadedjur gnagde på en aflägsen och underordnad del af stats-; mekanismen, skulle det icke hafva undfallit en Robert Peels skarpa öra; han :skulle genast hafva varit färdig. att bota den skedda skadan ochförekommaå den förframtiden. Men vi äro erridderlig. nation; som dik Don Ranudo;ejsbehöfvarbry oss-om attsbota några små refvori vår klädnad, så.länggdet hela; åtminstone-på utsidan, hänger. någotlunda tillsähiman.. Vårasständer tycka stundom, icke så alldeles afvita, att små skador kunna bli stora om de ej förebyggas i början, Pwilket kan ske med litet besvär nog. Men en Sådan försigtighet vore löjlig och pedantisk ocHplebejsk, och har dessutom det svåra felet, atti en viss grad erinra om den afskydda parlar mentariska styrelsen. Antagom vidare, att en parlamentstalare med hederlig karakter och välkända tänkesätt vore en utmärkt organisatör, låt vara i hvilken riksgagnelig branche som helst, t. ex. finanserna och statsekonomien, uppfostringsväsendet etc.; han lyckades vinna förtroende hos-riksförsamlingen och visa den bristerna i det gamla styrelseväsendet. Dertill kunde komma attrfolket önskade en reform, att alla vände sina blickar. mot regeringen, som endast genom en klok eftergift) för tidens fordringar kunde fortfarande bibehålla: sig ixfolkets förtroende; : vore det då ickeskäl att lyssna till de väckande och varnande röster, som höjde sig i nationalförsarnlingen? Vore det icke också skäl att vända sig om bjelp till dem, som -dokumenterat sig genom sina talanger och som kunde anses för en föreningsbrygga emellan regering och folk? Skall icke uti ett fritt land: regeringen och folket gemensamtrstifta lagar? Och hur. skall det kunna gå för. sig, om de icke kommajöfverens? Hvad är det som förenar styrelsen och folket .med-hvarandra, :om icke den lika öfvertygelsen om rätt och orätt? Om icke känslan af; gemensamma -pligter och: åligganden? , Om. icke den parallela. ochgemernsamma fortgången till ett. och samma mål? Och huru är allt detta möjligt, : om icke folket och regeringen mötas i idernas verld och der kollationera sina tankar med hvartandra och till en början opponera sig emot hvarandra, om de äro: af olika öfvertygelse, och försvara sina åsigter ömsesidigt, och sedan söka sammanjemka dem efter förnuftsgrunder, om det låter göra sig, så att det må bli-ett helt och en enhet derutaf?. . Och kan det icke ske; så skall väl sanningen kunna bevisas vara på endera sidan, och då. skall den . väl göra sig gällande; eller om båda hafva orätt, så kunna de just genom den parlamentariska debatten komma till insigt derit Och är icke just detta det parlamentariska styrelsesättets väsende? Hvari ligger det at annars? Kan icke allt för väl, såsom hos 0ss kunde ske, oafsättligheten af lägre tjenstemän förenas härmed; eftersom det char blifvit en! öfvertygelse hosöss, att regeringen ej!bör kunna afsätta lägre tjenstemän? -En viss sjelfständighet och kraft. hos:den lägre tjenstemannakåren vid förrättandet af sina åligganden blir deraf en följd, och-en ministerstyrelse såsom en typ af ett absolut beroendesystem emellan lägre och högre vöre väl alldeles förkastlig. En annan sak blir det med regeringens egentliga organer, som måste, och! böra vara amovibla, för att kunna få den rörlighet, som fordras för friskheten i hela orgaE nismen. Svenska Tidningen förblandar parlamenta-; a