Aftonbladet – 9 februari 1852, sida 3

ett rätt eget sätt antyder, Ludvig Filip hade ojort sig skyldig till försnillning af statsmedel, skulle den med allmän omröstning valda nationalförsamlingen hafva varit ett tribunal, som sannolikt icke tillslutit sina öron för en så beskaffad anklagelse. Men frågan har mycket högre betydelse än som en blott lagfråga. Antag, hvad hvarje jurist skall neka, att det gifvits en laglig pretext för upphäfvandetaf Ludvig Filips donation, så återstår att pröfva om ej det högre afseendet på billighet och natonalära måste uppfordra den lagstiftande makten att med sin suveränitet uppträda emot tillämpningen af en grym och föråldrad lag. Om någon i Frankrike har afsagt sig rätten att utkräfva hämd af Ludvig Filips arfvingar, så så är det just Ludvig Napoleon. Han har genom sina ministrar brännmärkt 1848 års revolution såsom en olycka och ett brott. Han har förföljt alla, som hylla dess läror. Han har vanställt monumenterna, fällt träden, bortskrapat inskrifterna och afskaffat de emblemer, med hvilka man sökte sanktionera dess laglighet. Han har tillintetgjort hvarje frihet, som Ludvig Filip endast sökte att reglera, och nu är han bland alla just den som för fadrens olycka förföljer barnen med ett dekret, som bringar dem i armod. Om detta är en juridisk affär, hvarföre fullföljes den ej i laglig form? Domstolarne stå öppna. Statens laglärde hafva ingen brist på spetsfundighet och domrarne ingen brist på complaisance. Hvadan då denna, i alla hänseenden vettlösa halt att fullborda en upprörande handling? Kunde man icke lita på de utvalda och salarierade statsråden, öfver hvilkas lärdom och höga moraliska värde man så mycket skryter, lita på deras beredvillighet att sammankoka ett lagligt juridiskt betänkande, som varit passande för ändamålet? Det ser ej så ut. Äfven den pålitlige och hittills trogne rådgifvaren, som undertecknade statsstrecket och uppsatte det dumdristiga cirkuläret till prefekterna, har nekat sin medverkan till detta dåd. En mindre samvetsgrann minister har blifvit funnen, utan tvifvel bestämd att i sin ordning trängas andan af någon ännu djerfvare, då han en sång skall blekna framför de oblidkeliga nöd vändigheterna, som framgå ur det den 2 December -invigda systemet.