Aftonbladet – 9 februari 1852, sida 1

ningarne af expositionen — försvarar sin plats, som frambringare af det bästa jerneti verlden. Men hvad skall jag säga om de massor eller skaror af artiklar för lifvets drift: beqvämlighet eller försköning, för nytta eller nöje, som England, Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Schweiz, frambringade lika eller i kapp, machiner, kläder, husgeråd, möbler, åkdon, prydnader, porsliner, glasvaror, m. m. m. m.? Jag skall säga — intet, ty ämnet är öfverväldigande, och jag vandrade, på det hela, som en otacksam bland dessa mniga håfvor för behofverna och lyxen. Jag ar alltid ansett Diogenes för en ganska klok man, och har för egen del särdeles sympathi för hans lefnadsvishet. Jag har alltid haft ett både hemligt och öppet. groll med mormoder Eva för det hon vållat oss besväret att skaffa och köpa kläder, som är ett af de ledsammaste småbesvär jag vet; och jag erkänner mig skyldig att i detta afseende ha afundats liljorna på marken, som hvarken spinna eller arbeta, ej heller springa-i bodarna för att köpa, eller till sömmerskorna för att profva sina kläder! De lycklige! Derföre, när jag vandrade: emellande engelska manufakturartiklarna — i gångar på gångar, salar på salar, rum, eftef rum — man kunde säga i en skog af varor, en liten verld för sig, — så kände jag mig mera nedtryckt än upplyftad, kände en särdeles håg att — springa till skogs. ; Det var dock England, som i annat afseende gjorde på mig och måste göra på hvar och en det största intrycket på denna verlds