Aftonbladet – 9 februari 1852, sida 1

STOCKHOLM; den 9 Februari. Då man eftersinnar; huru ofantligt långt svenska nationen i mansåldrar stått och ännu står efter nästan alla andra civiliserade folk i begagnandet af sina naturliga hjelpkällor för jordbruk och: boskapsskötsel, i hvilket afseende vi -blott behöfve kasta en jemförande blick öfver till Danmark, likasom, i afseende på skeppsfart; till Norge, att ej tala om inustriella inrättningar af många andra slag, hvilka föreningsandan frambragt i rikare länder, så kunne vi i främsta rummet tyvärr icke undgå. den förödmjukande sjelfbekännelsen, att orsaken till detta komparativa armod ha sin hufvudsakliga källa i det anlag för flärd, denna oförmåga af sann sjelfständighet, som yttrar sig i begäret att lefva för dagen eller på andras: bekostnad, börjande med vigilans och slutande med ruin, denna afart af aristokratiska böjelser, som man förstår under benämningen kolibradoseri, som, när den länge fostrats. af sjelfva statsskicket och samhällsklassernas politiska fördelningar samt af lefnadssättet uppifrån, slutligen tränger ända ned i rötterna af folkmassan och der visar sin förgiftande verkan i en så tilltagande demoralisation och fattigdom, att man kan återfinna resultatatet deraf till och med aritmetiskt på siffran i förmögenhets-, brottmålsoch mortalitetstabellerna. Lyckligtvis har dock på de sista åren morgonrodnaden af ett bättre härutinnan börjat visat sig, i samma mån som medvetandet af detta vårt förödmjukande tillstånd börjat vakna, och medelklassen mer och mer, fastän långsamt, börjat inse, att arbete, sparsamhet och omtanka för framtiden utgöra de enda varaktiga källorna till välstånd och oberoende. Ehuru mycket i detta afseende ännu återstår att önska med hänsyn till reformer i sjelfva lefnadssättet, i hvilket afseende de förmögnare gifva exemplet af ett öfverdåd, som ej kan hafva någon nyttig inflytelse på tänkesätten hos dem, som skola förtjena ett knappt bröd för dagen med mycket hårdt arbete, och ändå icke hafva något att upplägga för framtiden, så måste man ändå betrakta såsom ett glädjande och lofvande tecken, att en så stor mängd medlemmar af de klasser, som förr a TE a ra Jar rå ra a a an nr rn ne re rn rn