Aftonbladet – 7 februari 1852, sida 1

son. räcka en skål vatten att deri tvätta sit besudlade ansigte och sina besmittade händer. Ett konungarike för en häst, utropade Richard I. En medborgarkrona åt den som reformerar våra sanitära förhållanden, rensar våra gator och skaffar oss en ymnig och helsogifvande vattentillgång! Mången skall tycka att vi äro nog frikostiga på våra medborgarekronor, i fall vi hade några att bortskänka; och ändå måste vi upprepa hvad vi sagt, och ropa på beredandet af ymnig vattentillgång så länge till dess flera röster ropa med. Lyckligtvis hafva vi genast med oss en sådan röst, och dertill en upplyst och aktad stämma. Det är Svenska Läkaresällskapet, hvars trängande uppmaning till hufvudstadens invånare att sörja för inrättningen af en vattenledning, vi göra oss ett nöje att nedanföre i dagens blad meddela våra läsare. Vihafve betraktat saken flyktigt och i allmänhet; den bildade och i alla fosterländska intressen berömligt utmärkta kår, hvaraf detta sällskap är en representant, kan bättre och mer öfvertygande än vi yttra sig i enskilda till hygienen och den allmänna -trefnaden hörande frågor. Vi äro förvissade att Svenska Läkaresäliskapets protokoll skall på sitt lugna och öfvertygande sätt verka mer än de vältaligaste uppmaningar från pressen, och vi kunna icke öfverlemna saken i bättre händer. Hufvudstadens invånare tyckas genom det allvarsamma intresse gaslysningsfrågan, väckt, vilja afvända från sig den ofta upprepade beskyllningen om likgiltighet för allt annat än skenet. .Mätte samma ifver kunna väckas för åstadkommandet af en vattenledning, och ännu eh ledning, lika vigtig fastän under en anspråkslösare benämning, nemligen en afledning, . för alla de sjukdomsalstrande ämnen, som alltid och i synnerhet om sommaren förpesta hufvudstadens atmosfer. Dessa inrättningar anses öfverallt annorstädes säsom den första och nödvändiga förutsättningen för all högre kultur, .och de äro sannerligen intet dåligt förarbete för en sedlig pånyttfödelse, som, genom: hufvudstadens återverkan på landsbygden, icke skall blifva utan ett stort och välgörande inflytande på hela det öfriga riket. Dessa åtgärder fordra ansträngningar och tålamod. Det är ej nog med den första enthusiasmen; vi hafva att bekämpa vår af hetsigheter fulla tröghet, hvilken gerna ger sig in på allt hvad som låter litet skrytsamt, men också i ögonblicket står modfälld, trött och uppledsen ;vid alltsammans. De nämnda förbättringarne fordra dessutom stora ekonomiska uppoffringar. Det har med rätta blifvit många gänger upprepadt att svensken för sina kalaser ej har råd att äta sig mätt i hvardagslag. Såsom nation vane att i massa lefva öfver våra tillgångar, äro vi äfven vane att sakna det i verklig mening nödvändigaste. Må det icke denna gång sägas att Stockholms förmögna invånare, för den kungliga prakten i sina våningar, den lukulliska kräsligheten af siha middagar, ej hafva råd att unna sig sjelfva och sina fattigare medmenniskor eu smula ren luft, en droppa friskt vatten.