Aftonbladet – 7 februari 1852, sida 1

2 STOCKHOLM, den 7 Februari. : Menniskor fatta i allmänhet alltför litet huru innerligt den andliga verldens lagar bero på den sinnliga, huru en förbättring i våra yttre vatior småningom ombildar -äfven vår inre menniska. Läkaren och den praktiska . filanropen begripa det bättre, och det har bland lessa menniskoslägtets vänner. blifvit. en erarenhetssats att moraliteten och snyggheten så hand i hand. Det är ju också helt naturigt; ett rent sinne kan ej trifvås annat än i ett rent kroppsligt omhölje, liksom å andra sidan vanan vid ordning, måtta och .snygghet obemärkt men genomgripande verkat på hela den ihre menniskan. rn Snyggheten är en nationaldygd hos fria och civiliserade folk. Engelsmannen. och amerikanaren äro kände lika mycket. för den yttre trefnad : de, förstått att skapa. omkring .sig,.som för den höga sedliga renhet och den manliga kraft till: verksamhet som sprider en välgörande värma omkring deras enskilda och offentliga lif, medan Rysslands lifegne och söderns lazaroner lefva i smuts, okunnighet och laster. Hur är det hos oss? Och framför allt hur är det i hufvudstaden, som dock i godt och ondt, endast i båda afseendena bjertare och på en högre skala, representerar hela landet? Det sköna Stockholm, det poetiska, det idylliska Stockholm, detta tjusande nordiska Neapel, har pä närmare håll betraktadt ett och annat drag af:sällsynt vidrighet. Medan mBaturen slösat sin rikedom af skönhet på dess yttre former, piga från dess gränder och gårdar pestfyllda dunster, och mellan praktens. och flärdens bländande uppenbarelser tränger sig det trashöljda och stinkande eländets verklighet; under det att ett förfinadt sällskapslifs allt mer eller mindre raffinerade offentliga nöjen Fehöpm sin mängd och prakt skulle komma etraktaren att tro sig vara i lyckans och trefnadens eldorado, har det förskräckliga kringsiggripande giftet af en vämjelig sjukdom, lastens säkra följeslagare och hämnare, påkallat. utomordentliga ätgärder å myndigheternas sida. Men va la banque! för att hålla uppe det bländande skenet; det gör ingenting huru kärnan är — den ser ju: ingen. Utan. att komma alltför längt ifrån sanningen kunna vi gerna på oss tillämpa Hamlets ord: det är nägot ruttet i staten Dannemark ! Under den ridderliga ytan, gömmer sig en moraliskt stinkande kärna, det må gerna erkännas, utan att göra Oss sjelfva en alltför stor orättvisa. Vi kunna tryggt utsäga detta, utan att behöfva ur justitiestatsministerns embetss berättelse citera antalet af brottmål, eller ur kyrkoböekerna den afskräckande siffran på barn som äro födda utom äktenskapet. Den värsta osedligheten, visar sig ej i: statistiska? tabeller; den röjer sig deremot i dagliga vanor; lefnadssätt, i nöjen, i allt hvad vi dagligen hafva för ögonen. .. Vi älska den politiska friheten så högt att vi ej i oträngda mål vilja föra dess vördnadsvärda namn på tungan. Vi vilja ej yrka på friaj institutioner för att få dygd, men. väl yrka å sedlig fårädling, i-hopp att så mycket förr 3 fö instifationer. Båda hafva långt mera ätt göra med hvarandra än man någonsin vill tro.) Ännu fmindreskola vi uppträda såsom botpredikanter. Må andra skylla den Herrskande sedeslösheten på den rådande, ringa aktningen mot kyrkans tjenarewi första rummet, och mot Guds bud i det andra — häromdagen läste vi något dylikt i ett offentligt dokument. Vår röst är för svag att predika bättring. Endast vänligt och i förbigående ville vi-bedja någon anspråkslös vandrare att släppa in litet luft i eländets boning: och åt lastens