Aftonbladet – 4 februari 1852, sida 2

Så är man färdig att uppbjuda allt, föratt åtminstone erhålla kunskap om den förlorade; ty om det också icke mer skulle lyckas att träffa Sir J. Franklin lefvande, så vill åtminstone det tacksamma England återföra den modige sjömannens ben till fäderneslandet. — GirreEt Curare. Vid en afFranska velenskapsakademiens sednaste sammankomster föredrogs en skrift af Bernard angäende ätskilliga af honom och Pelouze anställda undersökningar öfver detta gift, som förut var i Europa blott omnämndt af nägra resande, säsom Humboldt, Boussingault, Boulin, Schoumburgk, hvilka sett de kring öfra Orinoco och Amazonfloden boende vildarne begagna det till sina jagtpilar. Hos dessa stammar beredes det af deras prester eller trollkarlar, som tillika äro läkare; och måhända har nägon af dessas katolska yrkesbröder, de i trakten kringvandrande missionärerna af jesuiternas och franciskanernas samfund, lärt dem det besynnerliga namnet curare (latinets bota, läka), hvarunder giftet scdan blifvit bekant i den civiliserade verlden. Till sammansättningen har det emedlertid förblifvit de trollande och botande presternas hemlighet. ANt bvad Humboldt och Schoumburgk kunnat utforska härom, är att hufvudbeständsdelen hemtas från en slingsväxt, hörande till det för sim gifthalt så beryktade slägtet Strychnos; men man tror att till saften deraf slås nägra droppar ormgift, och att detär denna tillsats, som förskaffar blandningen sin mest ovanliga egenskap, nemligen den att icke skada vid nedsväljning, utan blott i sär; ormgift har, säsom bekant är, samma egenhet. Man kan till följd häraf ktan minsta våda förtära vildbråd som blifvit fälldt med en medelst curare förgiftad pil; ja, man kan atan all känning intaga sjelfva giftet. Bernard och Pelouze hafva blandat det med magsaft af menniskor och djur, ögonblicket förut upphemtad medelst