Aftonbladet – 4 februari 1852, sida 1

januari. : Ofta blef dervid skeppets akterstäf yftad 6å7 fot högt, och i anseende till den varje ögonblick hotande faran måste manskapet beständigt ha ränslarne i ordning, af ruktan att en olycka: skulle tvinga dem att fverge skeppet. Under tre veckors tid togo le icke kläderna af kroppen, En lycka var logk att den spruckna isen blott lyftade skepen i höjden; ganska ofta bänder att de af jältemassornas våldsamma tryckning blifva sönderkrasade, Emellertid utbröt äfven skörpjugg bland , manskapet och officerarne, men skeppsläkaren, doktor Kane, visste att i tid hejda detta onda. Inneslutna af is drefvo dessa begge skepp under nio månader en sträcka af 1060 eng. mil på hafvet, och först den 10 Juni 1851 funno de sig åter i öppet vatten. Trots de stora utståndna farorna hade de blott lidit ringa skada, och kapten de Haven kände sig pe uppmuntrad att ännu en gång styra motnorr. Han uppnådde lyckigt den öfre Melvillebukten, men blef här återigen innesluten af is. Då denna bröt u den 19 Augusti, var årstiden redan alltför långt framskriden, att man skulle våga ett nytt försök. Kapten de Haven vände derföre hemåt, och hade tillfredsställelsen att, oaktadt de stora ansträngningarne, icke ha förlorat en endaman, r Vi hafva nu sålunda blott att tala om OM tenerne Pennys och Austins expeditioner. De hade upptäckt det ofvan omtalta vinterlägret, dock kunde man der icke finna någon närmare underrättelse om den riktning sir John Franklin tagit, oaktadt man undersökte nejden