Aftonbladet – 30 januari 1852, sida 2

a förr Efter ett ögonblick af djup och hjertlig tacksamhet mot Försynen väcktes vi ur vår: tankar af ropen från våra drunknande med: menniskor rundt omkring oss, hvilka vi, tyvärr, likväl icke kunde göra något ögonblick. ligt bistånd, emedan årorna voro fastsurrade midskepps, och rodret var undanstufvadt. Af Itvå lösa åror, som hade blifvit kastade i båIten, räckte vi ut en till en stackars menniska som befann sig inom åtta alnars afstånd ifrån oss, men det gälla flåsande rop, som åtföljde hans bemödande att nå den, sade oss på ett alltför bedröfligt sätt att det var fåfängt. Vi anropades nu af jollen som hade lemnat skeppet nästan vid samma tid som vi sjelfva. Den var nästan uppfylld med vatten, hvilket Vincent öste ut med sina stöflor, hvilkas skaft han hade afskurit. Vi ropade åt dem att komma långsides, och togo dem i räddningsbåten, hvarvid vilade en passagerare, rar Sisley, som var mera död än lefvande, ned i botten af båten. Jollen togo vi i släptåg och satte på vårt roder, kastade masterna öfver bord (ty vi hade inga segel), satte årorna i deras tullar, hvilka vi ditintills icke hade varit istånd! att igenfinna, och rodde fram till det brinaande skeppet, för att försöka rädda några lera lif, Elden gaf oss öfverflöd på ljus, ehuru månen var undanskymd af moln. Vinden hade likväl nu förökat sig till en stark storm, och innan vi hade hunnit långt mot! vårt arbete, träffade en häftig sjö jollen,!. santrade den och stötte den mot vår ak