Aftonbladet – 29 januari 1852, sida 2

bittring häröfver till ett nytt och oklokt steg: Han konfiskerade de liberales organ Marczius tizenötö-dike (den 15 Mars) och sände dess utgifvare, Albert Palfry, denne ganska talangfulla t.dningsskrifvare och den äldste ifraren för en oberoende republik, såsom fånge till Segedin. Vid samma tid beklagade hans egen tidning Republiska, att Kossuth hade gjort sig skyldig till ett misstag, då han-åt en person hade öfverlemnat det högsta kommandot öfver armåen och posten att vara krigsminister. Aldrig hade tillförene, i ett konstitutionelt samhälle, en minister ogillat sin chefs uppförande utan att på samma gång ingifva sin afskedsansökan. Men Kossuth ägde ännu den stora massans tillgifvenhet, hvilken trodde på honom såsom revolutionens själ, medan den litade på Görgey såsom dess arm. Bakom Kossuth stodo äfven ministåren, riksdagen och embetsmännen, som måste dela hans upphöjelse eller hans förnedring. Bakom honom stod äfven en mängd generaler, som voro Görgeys rivaler, representerade af general Maurico Ferczel, hans personliga ovän. Detta var affärernas ställning mellan de två revolutionsmännen, som borde hafva uppskjutit sina enskilda tvistemål till dess det allmännas öde var afgjordt, Deras innersta tanka var icke längre: fäderneslandet framför allt, utan denna: må ärelystnaden hafva sin väg, om än frihet och fidernesland skola falla i ruiner. Den 2 Juli tog Kossuth det afgörande steget. Görgey var vid Comorn; der hade varit batalj och segren syntes tvifvelaktig. Hussarerna vacklade, Görgey satte sig i spetsen för dem och utropade: Frukten icke; fiendens kulor måttas nu åt mig allena! Exemplet vann efterföljd och Görgeys personliga mod bestämde segern. Den blef honom likväl dyrare än så, ty han blef buren, sårad i hufvudet, till sitt qvarter. Balsamen för hans sår träffade honom samma afton — underrättelsen att hait ej längre var hvärken krigsminister eller högste befälhafvare öfver armeen. Hans