Aftonbladet – 27 januari 1852, sida 2

SLALUGC HAMMNTS 2 DISKOP I Vvalmar, då nan cj Har at klaga, sedan nu Ljungby feta prebende är med episcopatet förenadt? Det kunde: man kalla att risa — men lisa. på Vi hafva emottagit ofvanstående artikel oss tillsänd, och vi anse oss böra meddela den, emedan dess författare ur vanlig synpunkt synes hafva rätt i sin klagan öfver den mest meriterade sökandens eftersättande: Men vi måste dervid påminna, och vi skola aldrig lemna obegagnadt något tillfälle att ytterligare påminna om orimligheten af det nu rådande befordringssättet till högre och lägre presterliga lägenheter. En vigtig, bildad och inflytelserik kommun skall se uppfyllandet af sina andliga behof, vården af sina dyraste intressen, öfverlemnas åt den person, som vid sista riksdagen gjorde regeringen den dugtigaste handräckningen — eller — i fall regeringen skulle hylla strängare rättsgrundsatser, — åt den akademiskt mest meriterade eller äldsta presten. Hvad nu Westerås invånare för sin själavård vinna eller förlora, om deras själasörjare vid den eller den riksdagen hjelpt regeringen att få ett reformförslag omkullvoteradt, eller så och så länge gått såsom lönlös lärare vid ett universitet, det kan icke lätt begripas. Men det var en oförlåtligt naiv ide att ett regalt pastorat skulle besättas med afseende på församlingens eget behof eller önskningar. Visserligen minnas vi att någon dylik grundsats höll på att göra sig gällande under de första åren af konung Oscars regering. Men den liksom åtskilligt annat har sedan den tiden väl hunnit att falla i glömska, och allt visar att man numera, liksom förr i tiden, anser de prestembeten, som stå till regeringens förfogande, ej såsom åligganden, utan såsom belöningar. Vi veta väl, att d:r Säve står högt i landets opinion, och förmoda att hans utnämning skulle hafva varit behaglig för Westeråsboerna, men vi hafva inga skäl att förmoda något annat vara händelsen med d:r Björling, och ur vår synpunkt är det således blott församlingens medlemmar, som bafva full rätt att bedöma en sådan regeringshandling, som tillsättandet af ett regalt pastorat. Vi kunna i denna fråga blott bedöma huruvida regeringen handlat i öfverensstämmelse med de af de sökande företedde meritlistor, hvilket i detta fall visst icke tycks vara händelsen. Men vi skola aldrig upphöra att i afseende på de regala pastoraternas princip höja vår röst för att bearbeta opinionen mot qvarstående af denna princip. Presten bör väl, om någon, både i afseende på verkningskretsen och aflöningssättet, anses såsom en kommunal förtroendeman, ej såsom statens tjensteman. .Om nu den ringaste och okunnigaste landtförsamling har rätt att af tre föreslagne välja den som bäst passar dem, så måste man väl anse det, lindrigast sagdt, högst afvita, att de kommuner, som vanligen äro mest bildade, i detta fall hafva alldeles ingen frihet, utan få hålla till godo med den, hvilken politiska eller litterära meriter gjort värdig att efter allmän sed lefva på denna kommuns bekostnad. Om nu invändes att domprostarne åtminstone böra tillsättas af regeringen, emedan de äro vice ordförande i domkapitlen och biskoparnes naturliga högra band, så förändrar detta icke vår åsigt af sakens förvändhet. Hvad vinst hafva väl stiftstädernas invånare gjort att deras själavård skall göras berömd af andra saker än skickligheten att besörja den? Men derpå tänker man aldrig, och detta är bästa beviset på den själlösa formalism, i hvilken hela vårt kyrkliga väsende fastnat och allt mer och mer förstenas, om icke hjelp mellankommer. Vi önska således att regeringens rätt till besättande af vissa pastorater alldeles försvunne. Såsom beroende af konungen ensam ir en sådan rätt en lemning från den tid af redlöshet i kyrkliga styrelsen. då regenten en