Aftonbladet – 27 januari 1852, sida 2

(Insändt.) Om sista utnämningen till Domprost i Westerås. Ändtligen efter nära ett och ett halft års dröjsmäl har denna syssla blifvit tillsatt. Ej ett ord behöfver spillas i afseende på det länga uppskofvet, hvaröfver omdömet är blott ett enda. Men hvilka kunde de krafter vara, som sä härdt kämpat mot hvarandra? Å ena sidan prelat-intresset, med stiftsbiskopen i spetsen, ifrande såsom pro aris et focis derföre, att icke ännw en domprost mätte väljas ur de förkastade frisinniges leder, utan att de rätttroende episcopalerne ensamme mätte komma till de Egyptiska köttgrytorna, säsom devouementets sanfa lön; å den andra, de öfvervägande förtjensterna, mängärig lönlös tjenstgöring vid universitetet, tidigare verksamhet inom vetenskapens och kyrkans tjenst, tlerartade utmärkelser af medborgerligt förtroende, m. m. som vägde tungt i den nu förbigängna doktor S:s vägskål. Ej nog att denne mer än ett tiotal af är före nu utnämnde domprosten undergått alla lärdomsprof, bestridt theologiska professionen o. s. v., han hade äfven veterligen att äberopa otur i en annan ansökning, dä han ock stod främst på förtjenst-listan enligt befordringslagarne. Och derföre kunde det hafva svårighet att slå honom ur brädet. Men att motständarne voro säkra om sin framgång, derom mä följande factum vittna. Dä för en väl underrättad person framställdes frägan: Men männe icke ändå S. segrar till Westerås, ty han har ju de största förtjensterne att äberopa? blef svaret: tror ni det, så är detta ett misstag; saken är sä väl förberedd, att åtminstone S. icke får platsen. — Han blef ock sannspädd. Dock bör man ej förkasta sig i omdömet. Måhända är det meningen, att doktor S. i dess. ställe nämnes till biskop i Calmar, då han ej har att klaga, sedan nu Ljungby feta prebende är med episeopatet förenadt? Det kunde man kalla att risa — men lhsa.