Aftonbladet – 26 januari 1852, sida 2

nar, Jag skall komma tillbaka före nio. Det är nu dager. Farväl så länge! I Susanna tillslöt dörren efter honom; derpå ossade hon sakta det döda barnet från dess: mors armar, och kunde nu ej motstå att utsjuta sin egen stilla klagan öfver sitt hjertas älskling. Hon försökte att i sitt minne inpregla dess lilla lugna ansigte, som läg stumt och blekt framför henne, Ej sorgens strida täresvall Den sköna syn utplåna skall; Ej någon tanke, som uppstår, Ej bild, som hennes öga när, Den plats i hennes hjerta tar,! Som denna englasynen har. Härefter påminte hon sig hvad som återstod att göra. Hon fann allt i ordning inom hus, och hennes far låg ännu, oaktadt allt nattens buller, i djup sömn. Hon gick ut på de ännu, fastän det var ljusa dagen, tysta och folktomma gatorna, och dit der Leighs bodde. Anna Leigh, som behöll sin sed från landet att stiga tidigt upp, höll just på att öppna sina fönsterluckor. Susanna fattade hennes arm och, utan att säga ett ord, förde bon henne in med sig, Der föll hon ned på knä framför den bestörta Anna Leigh, och gret som hon icke hade gjort förut; men minnet af nattens alla sorgliga tilldragelser öfverväldigade henne nu; och hon, som med lugn genomgått så mycket, egde nu, då intrycket tycktes aflägsnadt, icke förmåga ait tala. Min arma aldrakäraste!, utropade Anna Leigh. ,Hvad är det som så djupt har gått dig till hjertat, att du i tårar kommer hit? Tala och berätta för mig! Men nej, gråt, arma flicka, om du ej kan tala ännu. Det skall lätta ditt hjerta, och sedan kan du berätta mig. ,Nanny är död! sade Susanna, Jag lemnade henne, för att gå ned till min far, och