Aftonbladet – 26 januari 1852, sida 2

att hans mor var hemma hos henne. Hon var tacksam öfver att hennes far i sin sysslolöshet gick ut för att för den första han mötte omtala så många af nattens tilldragelser som han kände; ty för närvarande var han i okunnighet om både sjuksköterskan och den sjuka, vilka i tysthet tillbragte sin tid i öfra våningen, Vid middagstiden kom Will. Han såg varm, glad, otålig och upprymd ut. Susanna stod lugn och blek framför honom, hennes milda, godhetsfulla ögon blickade in i hans. Will, sade hon, oc sakta, lugn röst, er syster är deruppe i öfra våningen., Min systerb utropade han, liksom förskräckt vid denna tanke, och hans utseende förbytte sig ifrån gladt till dystert. Susanna såg det, och hennes mod sjönk något litet; men hon återvann, efter hvad det syntes, sitt förra lugn, Hon varn, sade hon, som ni kanske vet, lilla Nannys mor. Arma lilla Nanny dog förliden natt genom ett fall utför trappan. Nu var allt hennes antagna lugn förbi; alla hennes qväfda känslor voro, trots allt bemödande, uppenbarade. Hon satte sig och betäckte sitt ansigte för honom, under det hon bittert gret. Han glömde allt annat för sin önskan, sin längtan att kunna lugna henne. Han lade sin arm kring hennes lif, och böjde sig ned öfyer henne. Men allt hvad han kunde säga var; vAck, Susanna, huru skall jag kunna trösta er! Tac det ej så häftigt... gör det ej, jeg ber er det! Han ombytte aldrig ord, men toförändrades för hvar gång han upprepade em. Slutligen tycktes hon återvinna sin sjelfbeherrskning; hon torkade sina ögon och såg på honom ännu en gång med sin lugna, allvarliga oförskräckta blick, (Forts.) ;