Aftonbladet – 23 januari 1852, sida 1

för hans minnergenom hans mors nattliga ef terforskningar bland förkastade varelser, skulle icke Susanna då med afsky rysa tillbaka för honom, som om han vore -besmittad ;genom det: ofrivilliga slägtskapsförhållandet? Detta var livad han fruktade; och derutaf följde ett beslut, att han skulle: undandräga sig hennes jufva sällskap innan det blefve: för sent. Sålunda motstod han sinre frestelser och stads nade hemma och led och suckade. Han blef missnöjd på sin mor för hennes outtröttliga tålamod i att eftersöka en; som — han kunde icke neka att han hoppades det — var snarare död än lefvande. Han talade allvarsamt med henne och erHKöll endast sådana sofgsna, afbedjande svar, som kommohonom att förebrå sig sjelf och ännu mera förlora hoppet om själslugn. Denna strid kunde:iecke räcka länge utan att angripa hans helsä; och Torå, hans enda sällskap under de långa aftnarne, märkte med liflig. oro hans tilltagande aftynande, hans oroliga retlighet, och beslöt sluts ligen att väcka sin mörs uppmärksamhet. på hans förtärda, sorgbundna utseende. Hon lyssnade, i det hon med förskräckelse drog sig till minnes Wills fordran på henneskärlek. Hon märkte hans aftagande aptit och half. gqväfda suckar. z Will, min gosse, hvad kommer åt dig? sade hon till honom, då hart satt tanklöst stirrande på elden. Br Et Det är ingenting med migb, sade han, lik som missnöjd med hennes anmärkning. Jo, min gosse; det är någonting. Han sade ingenting för att vederlägga henne; hon visste: i sanning ej om han -hade hört hvad hon sade, så orörlig såg han ut. -Skulle :du önska att resa tillbaka fill Upclose?s frågade hon sorgligt. Å Det är just nu björnbärstidens, sade Tom. Will skakade hufvudet. Hon såg på ho