Aftonbladet – 22 januari 1852, sida 2

mn aSom du villv, sade hon sorgset; msåledes esa vi, det är afgjordt. Innan de vilda narcisserna blommade i innägnaden omkring Upelose, voro Leighs bosatta i sitt nya hem 1 Manchester, om de nåsonsin kunde lära sig att anse såsom hem ett ställe, der det icke fanns trädgård, icke friskt källsprång, icke vidsträckt utsigt öfver höjder och. dälder, icke djur att vårda, och, hvad de mer än allt annat saknade, icke gamla gengående minnen, fastän dessa minnen talade om sorg och död. Anna Leigh kände mindte än hennes söner förlusten af allt detta. Hon var mera lifvad ill sitt utseende än-hon varit på flera månader, emedan hon nu hade hopp, visserligen af ett bedröfligt slag, men det var likväl hopp. Hon verkställde alla sina husliga pligter, så ovanliga och mångfaldiga de än voro och så förvirrad hon än var af alla stadslifvets behof; men, om aftonen, när hon skött om sitt hushåll och gossarne kommo hem från sitt arbete, stal hon sig ut, obemärkt, som hon trodde, men icke utan mången djup suck från Will, sedan hon stängt dörren och gått. Det var ofta öfver midnatt innan. hon kom tillbaka, blek och trött, med ett nästan brottsligt utseende; men detta så fullt af. ett sviket och fördröjdt hopp, att Will aldrig hade hjerta att säga hvad han tänkte om det dåråktiga och ruktlösa i dessa efterspaningar. : Natt efter natt förnyades de, tills dagarne blefvo veckor och veckorna månader. Under hela denna tid uppfyllde Wille sina pligter mot henne så sodt han kunde, utan att egentligen öfver;nsstämma med henne. Han var hemma om : aftnarne för Toms skull och önskade ofta att han som Tom vorc road af läsning, ty tiden blef honom lång, då han satt uppe och väntade på sin mor. (Forts.)