Aftonbladet – 17 januari 1852, sida 2

sked. vandt nonom ryggen och innehaller at ir skilliga i detta afseende märkliga yttranden,t lvla utrymmet likväl nekar oss att nu an-s öra. G se — Om religionsfrihet och statskyrka. (Forts. från gärdagsbl.) Frågan huruvida man skulle åtaga sig en allmän skatt till religionens unfderhållandes bragtes på samma gång under öfverläggning, men dess afgörande förbehölls åt framtiden, och upptogs flitigt åren 1777 och 1778. Flera petitioner i olika syften inkommo under tiden från olika håll; vi kunna icke neka oss det nöjet att anföra följande ur det memorial, som inlemnades af presbyterianerna i Hanover. Sedan de förkastat förslaget om en allmän skatt och yrkat, att den verldsliga regeringen icke egde eftersträfva något annat mål, än att beskydda medborgarne, stäfja den brottslige och uppmuntra den dygdige genom helsosamma lagar, som hade lika afseende på alla (;xmenniskans pligt mot sin skapare och sättet huru hon uppfyller denna pligt kan endast bedömas på grund af öfvertygelse, och blott bestämmas inför den högste domarens tribunals); så yttra de sig vidare i följande ordalag: För att utveckla och stadfästa dessa våra åsigter, torde vi här få göra den anmärkningen, att det, enligt vårt omdöme, är vår oförytterliga rättighet att vid religionens utöfning blott följa värt -samvetes fordringar. ÅA andra sidan behöfver Kristi kyrka ingalunda någon allmän skatt till sitt underhåll; ja, vi äro fast öfvertygade, att en sådan, långt ifrån att gagna henne, snarare skall. lända henne till mehn. Och likasom det är hvarje god kristens tro, att Kristus har uppställt ett fullkomligt system af lagar för sitt rikes styrelse, så äro vi ock öfvertygade; att han genom sin försyn skall föra detta rike till dess slutliga fullkomning. I den fasta tron derpå, att Kristi rike och religionens angelägenheter ligga utom gränserna för den borgerliga makten, skulle vi spela en roll utan ära, och til sitt inre haltlös, om vi ville mottaga skatt af verldslig styrelse till evangelii upprätthållande. Man skall, som vi hoppas, urskulda oss, att vi, vid betraktande häraf, protestera mot en allmän skatt för något slags religiöst ändamål. Likasom det gäller såsom en gammal och erkänd sanning, att hvar och en tjenare måste lyda sin herre och att den legde är för sin tjenst ansvarig inför den som gifver honom hans lön, så skulle likaså, om den lagstiftande myndigheten hade juridisk rätt att befalla öfver de andlige, I afseende på utöfningen af deras embete, och om det vore dess pligt att bereda underhåll åt dem — af lika skäl nödvändigt följa; att samma myndighet borde åter införa den gamla inrättningen i hela sin vidd, eller också förordna en ny, för någon omtyckt sekt, som den kunde anse dertill lämplig; den vore då icke allenast beklädd med makten, utan äfven med skyldigheten att afgöra hvem som skall predika, hvad som får predikas, för hvilka menniskor, när och hvar man får predika, samt hvilka anordningar och inskränkningar böra vidtagas i afseende på religiösa sällskaper. Dessa fordringar äro så klara, att man icke kan undvika dem, men de undergräfva den religiösa friheten helt och hållet, och i den grad, att, om den någonsin skulle bringas i verket i Virginien, vi då måste se oss försatta i den sorgliga nödvändigheten, att i dylika fall utropa med Apostlarna: Dömer sjelfve, om det är bättre att lyda Gud än menniskors; och så handla som de handlat före oss. Alltså, och emedan det strider mot våra grundsatser och intressen, samt, såsom vi tro, undergräfver den religiösa friheten, bedja vi ännu en gång på det äonscta att dan lagsstiftanda 1 feke måtte pålägga n gon skalt för AA ligiösa ändamål, med afseende på oss och de åt : vår omvårdnad anförtrodda församlingar,. Detta memorial med flera andra bragte det år 1779, i förening med baptisternas ifriga bemödanden, : derhän, att den föreslagna allmänna skatten afslogs efter tredje läsningen af.en för detta ändamål bearbetad bill, : Sedan freden återkommit upptog — förunderligt nog — den lagstiftande församlingen i Virginien 1785 ånyo frågan om lagstiftningens inblandning i religiösa ärender. Derunder inkommo petitioner från alla delar af Virginien, och det var åter resbyterianernas, Baptisternas och qväkarnas beraödanden som man har att tacka för religionsfrihetens ytterligare stadfästande, samt för ogillandet af det åter uppkastade förslaget om en alimän skatt till understöd för samtliga. rotestantiska konfessionerna. Antagandet af ett dylikt förslag skulle uppenbart medfört de olyckligaste följder. Det skulle nemligen icke kunnat inskränkas blott till: de evangeliska kyrkorna, utan måst sluta med införlifvandet af äfven Unitarism, Universalism med flera mindre kristliga sekter i Virginien, likasom sådant verkligen skedde något sednare i nya England. Mången har, genom missledande skrifter, haft den föreställningen, att statskyrkans upphäfvande både i Virginien och i Föreuta Sta-: terna öfverhufvud är ett verk af Jefferson, Förenta Staternas tredje president, som spelte en utmärkt rol i dessa invecklade förhållanden. 9Sannt är, att han år 1776, såsom medlem af den Virginska församlingen, använde allt möjligt inflytande derpå. Men de hämnde kyrkorna, och icke hån, voro de, som här började rörelsen, som fortforo i sina sträfvanden att göra kyrkan helt och hållet oberoende af den veridsliga makter, och som sökte att sätta henne på samma fot med denna makt, Jefferson författade det mycket berömda lagförslaget ova den religiösa friheten i Virginien; Tr AA Mm rk AM -—-— Jag hade anmärkt den redan förra gångenln jag var i England, men hade, under den korta!h tiden då ej haft tillfälle att lägga märke der-d till så som denna gång; jag hade anmärktn herrar lå gsamt gående på gatorna i städerna.s rd AR IR