Aftonbladet – 17 januari 1852, sida 2

Jag hade anmärkt den redan förra gånge jag var i England, men hade, under den kort: tiden då ej haft tillfälle att lägga märke der till så som denna gång; jag hade anmärk herrar långsamt gående på gatorna i städerna klädda i tätt åtsittande, utmärkt väl skurna svarta kläder, med ett prydligt matt silfver. broderi på rockkragen, svarta hattar och hyvite handskar; jag hade anmärkt dem för dera kostyms skull, men mera ännu för deras vackre gestalter och skick, deras vackra, allvarliga merendels ädla ansigten, ofta bleka, alltid akt ningsbjudande; jag tyckte mig knappt ha set männer mera liknande gentlemän, och jag hade märkt att de på det vänligaste sätt svarade hvar och en, som vände sig till dem med er fråga, och tycktes måna om att bjelpa den till rätta. Och jag ögnde shvilka äro dess: entlemän, som vandra öfverallt genom sta den, se så väl och aktningsbjudande ut, och äro så vänliga mot folket? Man svarade: de äro polismen,; — hvaö vi i Sverige kalla: polisbetjenter. Ack! jag hade vant mig att tänka mig sådana i förbindelse med rödmosiga ansigten, sturskt eller öfvermodigt väsen, stora käppar, och ingenting aktningsbjudande utom en bricka, som kom fram ibland för att säga: haf aktning för kongl. svenska polisen!s Och tog tyckte jag att man borde akta sig för denna. Men jag hade aldrig förr, som nu i England, sett polisen — ordningslagens representant, gå omkring och visa sig som något ädelt och vackert, som en fullkomlig gentleman, den man måste ha aktning och förtroende för, Och jag såg äfven hur allmänt de voro aktade och åtlyddå, dessa ordningsmän i hvita handskar. utan bricka, utan käppar. Detta förtjuste mig. Detta var dock störsinnaädt tänkt och utfördt — en sådan representation af den ordningshållande makten; rätt gjordt att ingifva vörd