Aftonbladet – 17 januari 1852, sida 2

———efter den skulle slutas. Jernvägstgen hunno med möda komma undan hvaranda denna afton, så många voro de, och så tät följde de å hvarandra, Flera gånger måte tåget, i hvilket jag satt, stadna under vägin, varnadt af röda ljus, lika ett par glödande ågon, framföre på jernbanan, och af röda ljö uppe på de elektriska telegrafstängerna vid döna, hvilka betydde: fara,. När de glödanle ögonen försvunno och de röda ljusen i lufen förbyttes i gröna, kunde vi åter fara fam. Men först två timmar efter den vänliga iden kommö vi till London, det stora, fulla, brusande, nu mer än någonsin öfverfulla, lifhlla, brusande London. Jag var allena; kälde ingen af herrarne som sutto i vagnen jamte mig, hade ingen att möta mig, att bjdpa mig i trängseln och folkhvimlet vid jermägsstationen, der man mer än någonsin dema afton måste göra halt, emedan de ankonna jernvägstågen måste skynda undan för ankommande; och — jag var lycklig nog att ej behöfva det, och att till en herre, om välvilligt frågade om han i något kundevara mig till tjenst, kunna säga: Var blot god och kalla hit en af polisherrarna! Er sådan är alltid nära till hands och var detäfven nu, tog vård om mig och mina saker jå det artigaste, skaffade mig en vagn, förde mig dit, hjelpte mig att få min koffert, och bebdde sig i lt som en fullkomlig gentleman, Inn tio mivuter befann jag mig, utan minsta syårishet, flytad från jernvägen 1 en behändig, liten vagn, som lustigt och lätt förde mig till mitt bestämda qvarter i London, i det bullersamma, olkstimmande West-strand. Jag miste här ittala min beundran och min tacksamhet för len förträffliga polisen i London, och öfverdit i England, sådan den är organiserad selan sir Robert Peels tid, och som är ett lef-. rande minne af den store statsmannens snille.