Aftonbladet – 17 januari 1852, sida 1

folk-hvimlade, bullersamma manufakturstäderna på e gång vara förflyltad i det skönaste, mest lylliska lif och lugn, det var i sig sjelf förtjvande. Köm nu härtill aftonens oändliga Nflighet, glädjen att vandra så fri och ensani denna nejd med alla dess rika minnen, dt djupa lugnet, blött afbrutet af fågelqvitte i buskarne, af glada barnröster på afstånd, d vackra lummiga träden, de betande korn på ängarna, utsigten af det stolta Warwich-(astle, och nära vid den lilla staden med Shaespeares vagga och Shakespeares af, ochframför alit, den romantiska floden, den klaraAvon, som i sitt lugna, bugtande lopp synes, likt sin sångare-svan — den store Skaden — ej ha annat mål än att troget återg:va de föremål som speglade sig i dess djup slott, städer, kyrkor, hyddor, skogar, ängs, bloramor, menniskor, djur; — — denna afon och-genha flod, och denna ensliga sköra vandring, 2cm glömmer jag aldrig, åldig! Jag hade ingen skönare afton i England Först när skymningen inbröt lemnade jag dessa stränder. När jag åter kom in i denlilla staden, slog mig dess antika karakter, så i hus som gestalter — den syntes migi hela dess fysionomi tillhöra det Shakspeaska tidehvarfvet. Gubben med knäbyxor, guoman i gammaldagsmössa, som med så nyfikta, och så historiska anleten, fårade af hundade runor, nu tittade fråm ur gamla, öfverbyggda portar, de måtte ha stått så, de måtte It tittat så, då Shakspeare vandrade här; och den der svartklädda, krokryggigs gubben, som. ser så fryntlig, så originell och Tärd ut, rätt som en gammal krönika, och Isom helsar på mig, främlingen i staden — såsom folk ej gör nu för tiden. Visstör ha en gammal rector magnificus, som går igel Isedan sextonhundra-talet. Medan jag så dröm ide mig tillbaka i tiden, mötte mig en syn