Aftonbladet – 15 januari 1852, sida 3

Leon Gozlan, samt Skådespelarens sista roll. kömedi i tre akter af T. Kajser. j Det förstnämnda är ett äkta fransyskt stycke. med en lycklig grundide, liflig handling med många komiska effekter; och en underhållande, rolig dialog. .Dess tendens är beslägtad med -hvad Seribe framhållit i Charlatanerietn, nemiligen att visa huru litet den verkliga tförtjensten gör sig gällande i verlden, derest der ej förstår konsten att på ett eller annat sätt! göra sig bemärkt. Så finner man här tvenne unga män, en advokat-och-en artist, med talanger och redbarhet; fullkomligt tillbakasatta och brägta i stora bekymmer, ända tills: en morbror framträder, som drifver dem till åtskilliga extravaganser, hvarigenom de blifva föremål för allmänt tal och uppmärksamhet. Sedan de vunnit detta är deras lycka gjord, och ej blott deras, utan deras systers, deras väns — ja deras fasters. Den gode morbrodern hemtar regeln för sitt handlingssätt ifrån den kända anekdoten om -Alcibiades, på hvilken allas blickar i Athn fästades och om hvars person alla tungor kommo i rörelse, sedan han — huggit svansen af sin vackra hund, Har du sett att Alcibiades huggit svansen af sin hund? Hvilken underlig menniska! Huru vacker, huru älskvärd! Han är en Apollo i skönhet och en Mars i tapperhet., — Så blet Alcibiades en stor man, fick befälet öfver armåeen och vann slaget vid Byzans. Alltså, käre vänner,, menar teaterförfattaren, skulle er lyckas stjerna blekna, skulle edra förtjenster blifva obemärkta — hugg svansen af er hund! Satiren är god och dess utförande uti här ifrågavarande stycke särdeles lyckadt. Utom handlingens och dialogens liflighet eger stycket förtjensten af hastigt men väl tecknade och individualiserade karakterer. Hufvudkarakteren är den besynnerliga morbrodern, hvilken framstod så mycket mer, som den. på ett. ypperligt sätt, med verklig ungdomlig liflighet och kraft; utfördes af herr Torsslow. : : ; ,Skådespelarens sista roll,gjorde till den föregående en temligen skarp motsats, af en ungrodd tysk humor emot, den: sprittande fransyska lifligheten. . Stycket lider nemligen f-svåra-longörer, och är -baseradt på en alltför konstlad intrig. -Dock förekomma här åtskilliga scener af god effekt och ganska mycket lif, såsom en scen vid. en table dhöte, der skådespelaren . visar sin talang att göra bekantskap med. och för sina syften vinna åtskilliga främmande personers Titelrollen utfördes af hr Torsslow, som uppträdde med ett ungdomligt utseende och en liflighet, som helsades med glädtiga bifallsyttringar. Stycket slutade med en epilog af lir Torssjow rörande skådespelaren, den: hänförelse och de illusioner, med hvilka han inträder på sin bana, hans lott att finna dessa illusioner den ena efter den andra förbleknade, tills tilen är för honom inne att gifva sin sista roll,. Spektaklet begynte med en rätt vacker, ensel tableau vivant, föreställande Debutadidotoe som uppritar sin älskares pröfil dess sku å väggen och derigenom gaf uppolet. il der bildande folslen Tablåen rar väl arrangerad. .— ämnet synes dock-vara ör litet för att lämpligt framställas på en teater. Hr Torsslow, som vid sitt första inträde hel-, sades med uthållande applåder, blef vid spekaklets slut tvenne gånger inropad. Huset var ångt på förhand utsåldt. — På Kongl. teatern har Strid och Seger, f Jolin åter tagits upp. Hr Jolins roll var öfvertagen af hr Söderberg, som deri lärer ha yckats ganska bra.