Aftonbladet – 15 januari 1852, sida 2

berättelsen hållen så lifligt och konstmässigt, att ingen läsare som börjat boken lägger den från sig förrän han slutat den: Så mycket om dessa spöken, framkallade af den yngre Dumas besvärjelsekonst. Louis Reybaud, den qvicka och satiriska författaren till Jerome Paturot på spaning efter den bästa republik, annoncerade för några veckor sedan Athanase Robichon Candidat perpåtuel å la pråsidence de la republique, en titel som lofvar mycket lustigt, i händelse ej den närvarande kandidaten till en evig presidentur skulle känna sig sjelf tillräckligt komisk utan att behöfva en jemförelse med den nya Paturot, och helt simpelt förbjuda hvarje annan presidentkandidat än sig sjelf, äfven de som blott visa sig i diktens rike. : Poesien, som i revolutionära tider vanligen känner en naturlig nedtryckning, börjar att litet arbeta sig upp. Pierre Dupont, bondpoeten, har för händer en ny poetisk skizz, den brunettar — la Brune — såsom motstycke till Ja Blonde, hvars melodiska finesser gjorde ett sådant uppseende i de litterära parisercirklarne, Pierre är mycket firad och fjäsad, säger man, i synnerhet af de rika engelsmän, som uppehålla sig i Paris; men han låter ingenting bekomma sig, och återvänder helt förnöjsamt till sina skogar och sitt landtliga hems Henrik feine, som allt sedan Februarirevolutionen 1egat på en qvalfull dödsbädd, slagen med lamhet — denne döende Aristophanes, som förr sycklade öfver hela verlden, har, såsom bekant, blifvit en rättroende son af kristna kyrkan och slungar i företalet till den samling