Aftonbladet – 14 januari 1852, sida 2

7 PAAVO BIE ES RA ble: a Något. om förströelser för folket. Vi gjorde för några dagar sedan en annärkning om den godtycklighet, hvarmed hufvudstadens myndigheter än tillåta, än neka unställandet af maskeradbaler, så länge de ej engång för alla blifvit genom allmän lag förojudna. Vi uttryckte på samma gång vår öfvertygelse, att dessa nöjen ej äro af den art att sedlighetens vänner mycket skulle beklaga deras försvinnande. Men man får derföre ej förbise behoftet af förströelser för de klasser, som ej tillhöra den s. k. medelklassen; ty om denna tala vi icke här, ehuru deras nöjen och umgängslif också kunde förtjena ett eget kapitel. : olkets nöjen hafva i alla tidehvarf varit en trogen bild af tidehvarfvets allmänna tänkesätt. I hedendomen var sjelfva gudstjensten en folkfest, och något dylikt eger ännu rum i katholska länder, nemligen i alla kyrkofester, som efterträdas af dansar 0. s. v. Medeltidens ridderliga galanteri lade grund till det moderna sällskapslifvet; der äro vi ännu. Det hvilar till ej ringa del på åsigter om det: qvinliga könets underlägsenhet i högre egenskaper, på samma gång en afgudisk vördnad: egnas åt dess yttre företräden. Ju mera ett folk utvecklar sig i intelligens och sedlighet, desto mera tillbakatränges detta umgängslif till det innersta af familjen, der det uppenbarar sig-på ett ädlare och renare vis, och de offentliga nöjena antaga en allvarsammare och innehållsrikare form. Teatern blir en Häfstång för spridandet af allmänna ider, och konstsamlingarne en skola för den-allmänna smaken, eller båda borde åtminstone vara det. Men om vi ej misstaga oss; äro vi redan öfver den period, då konstodlingen fyllde mängdens behof, och inträdda i en annan, då massorna längta efter en solidare undervisning, äfven der de söka förströelser. Teatrarna besökas i England och Amerika ej så mycket som förr; men offentliga samlingar och allmänna föredrag i populärt vetenskapliga ämnen så mycket mer, och; det är lätt att inse, om detta nya slag af folknöjen välgörande inverkar på den allmänna moralen. I detta afseende kunde man källa expositionen i London för ett jettestört och sublimt folknöje, och måhända har äfven detta ändamål ingått i uppfinnarens beräkning. Inflytandet måste hafva varit oerhördt på de tre millioner engelska arbetare, som besökt glaspalatset, och det har med engelsk stolthet blifvit anmärkt, att dessa tre millioner, som nästan alla äfven besökt det berömda brittiska museum och andra samlingar, i afseende på sitt uppförande ej lemnat ringaste anledning till -klagomål. . En svensk, som besöker utlandets samlingar, måste alltid beundra den takt och den anständighet, som iakttages af de stora massor arbetande personer; hvilka besöka dylika inrättningar. Redan Köpenhamn erbjuder i detta fall ämnen till en jemförelse, som för oss ej utfaller smickrande. Köpenhamns förträffliga musger, och särdeles dess benndransvärda ethnografiska-samlingar, besökas af bönder, matroser, lärlingar och andra, hvilka samtliga visa en skicklighet och ett intresse, som skulle göra heder åt våra medelklasser. I Paris, der alla samlingar med en berömlig liberalitet äro gratis öppna för allmänheten, är det samma förhållande. Det är en glädje at! i Louvren, i Versaille-slottet, eller i Conservatoire des Arts et Måtiers se vettgirigheten och anständigheten i uppförande hos de många besökande ur de ringare samhällsklasserna; Man har ännu ej glömt det nidingsdåd, som då Byströms villa först uppläts för allmänheten, begicks mot ett af konstnärens berömdaste-arbeten. Beklagligtvis är det okynne, det öfverdåd och den missaktning för allmänt godt skick som ingaf en dylik våldsbragd, läng! ifrån utrotadt. Det finns i Sverige, isynnerhet i våra större städer, en klass, mest unga män, som i yttre anspråk och lefnadssätt hörs till medelklassen, men genom inre råhet, lågs tänkesätt och cyniska seder stå långt under hvarje annån samhällsklass. Det är denna glacthandskade pöbel, som på offentliga stäl: len förer fräckt oljud, utmanar fredligt folk och hånar all anständighet. De äro maskradernas hjeltar; de ärd det andliga proletariat, till hvars förädling en inre mission,, om också ej id:r Wieselgrens mening, i sanning vore behöflig. Uppriktigt sagdt, misströsta vi nästan alldeles om möjligheten att bibringa denna talrika herreklass några bättre seder och intressen, förr än hyfsningen nedifrån tvingar dem att tänka på sin förädling. Det är den hos samhällets anspråkslösaste klasser just nu gryende hågen till upplysning och vettighet som vi önskade måtte med alla medel underhållas och skyddas. Vi hatva ofvanföre vidrört det stora sedliga inflytandet på den stora massan af lätt tillgängliga offentliga samlingar. Hufvudstaden erbjuder många. Vi önska på det högsta att dessa må blifva så lätt tillgängliga och besökta som möjligt. Det