Aftonbladet – 13 januari 1852, sida 1

till och med om vi shade lidit hunger och måst taga oket på oss, så hade vialdrig ålagt henne att tigga. Hvad tänker ni då. om oss? Sex månader -hafva vi afhållit henne derifrån; men angående den. punkten kunde vi icke blifva ense... Då vår familj snart förökade sig, tänkte Rosa, den goda själen, att hon kunde falla oss till last, och ville gerna bistå oss. Det. var omöjligt. att hindra henne derifrån, hon blef sjuk af sorg; då vi sågo det, gåfvo vi slutligen ett halft är derefter vika för hennes. önskan. För en fattig blind är det dock ingens skam. ;Likväl begagna vi oss ej af hvad -hon. genom tiggande inbringar, fastän vi äro fattiga. :-Ibland tvingar hon väl en del deraf på oss; vi kunna ej heller alltid vara i strid: med -den arma, men vi gifva henne det dubbelt tillbaka; mutan att hon vet det, är hon bättre klädd än vi, och den mat, vi framsätta åt henne, .är också mycket bättre än vår egen. Det står alltid i spisen en serskild liten panna för henne. 5Se härz till sin potatis har hon ett par ägg och smörsås. Af sin öfriga vinst tror jag, efter hvad-jag kunnat förstå af hennes. ord, att hon grundar en sparkassa tills våra barn. blifvit stora. Hennes kärlek förtje-. nar tacksamhet; -men, vi kunna ej göra emot: hennes vilja.o f Den resande hade med tystnad afhört hela berättelsen; men ett saligt leende på hans läppar och en mild glans i bans fuktade ögon visade huru mycket hans hjerta var rördt. Hustrun hade. upphört att tala och återtagit sin spinnrock. . Den resande, förblef ännu en stund försjunken i djupa tankar. I hast satte han ned. gossen, på. goltvet, gick fram till mannen och sade i befallande ton: Sluta upp med arbetet. Qvastbindaren. begrep ej hans mening, och studsade öfver -bansz ovanliga ton. fy I