Aftonbladet – 13 januari 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 13 Januari. . Då det konservativa partieto — allmänheten känner numera tillräckligt, hvad Härmed förstås — nyligen med betydliga uppoffringar uppsatt en egen tidning, just för att motarbeta den tendens, som försvaras af Aftonbladet; så är det naturligtvis icke heller att vänta, att Aftonbladets åsigter och argumentet skola falla denna nya organ, Svenska Tidningen, i smaken. Detta hindrar likväl icke att vi anse nödigt att ej låta bemälde tidning opåtalt få söka att vända bart rätta sammanhanget med åtskilliga af våra grundlagliga och administrativa förhålländen, för att sedan deraf draga förmånliga resultater för den politik hon söker försvara. Af denna anledning måste vi. protestera emot :de kommentarier Svenska Tidningen fogat vid ett föregående yttrande af Aftonbladet, angående orsaken till svårigheten att fylla statsrådsplatserna såsom nationen hade rätt att önska och hoppas, nemligen patt alla smänr hvilkas politiska åsigter onekligen öfverensstänåma med den nyare tidsandan, frukta att öfvertaga ett embete, vid hvars utöfning de ingenting kunna uträtta, helst de hos nuvarande ståndsrepresentation, hvars ena hälft alltför mycket hyllar den hemliga kabinettspolitiken, icke kunna få något stöd mot sidoinflytelserna. . Vi kunna visserligen medge en liten jemkning i afseende på hvad vi då yttrade, nemligen hyad det sist anförda skälet angår, hvarföre statsråden ingenting kunna uträtta. Det ligger hemligen utom allt tvifvel, att med. den ofantligt öfvervägande makt, som regeringen eller Konungen har enligt vår grundlag, genom den vidsträckta tolkning som. gifvits åt konungamaktens envälde i lagstiftningen uti alla mål som röra rikets allmänna hushållning, genom konungamaktens rätt att likaledes utan behof af ständernas medverkan bestämma om -hela förvaltningens organisation, genom den : makt som ligger hos styrelsen att indirekt förfoga äfven över vissa delar af beskattningen, och slutligen genom den stora inflytelse, . som en öfverallt genomförd. centralisation af verkställande makten lemnar — med denna ofantligt öfvervägande mäkt kunna regeringens ledamöter, så vidt