Aftonbladet – 12 januari 1852, sida 3

äfven var svårare att åstadkomma, emedan man måste undvika allt för mycken anstöt från en mängd personers sida, för hvilka språkets nya gestalt syntes alltför enkel och naken för att kunna vara rätt tillbörlig. Tyska språkforskare hafva längre tid än de svenska varit inne på emancipationens bana. Dock hafva de i Sverige utkomna läroböckerna i tyska språket hittills bibehållit hela formläran efter den latinska. grammatikan. Hr Schiäcks ofvan anmälda lärobok har infört det nyare systemet, hvilket för mången torde synas öfverraskande. Så finner man här de 5 å 6 vanliga deklinationerna sammanfattade i 9 ganska korta reglor, hvilka lika så tydligt, men mycket enklare redogöra för substantivernas böjningssätt. Likaså äro verbernas böjningssätt, konjugationerna, bättre lämpade efter språkets egen nätur. Mycket återstår dock ännu af det latinska systemet, såsom hela terminologien, deruti det också måhända varit svårt att företaga någon förändring. Man är så van. vid benämningarna: substantiv, pronomen, verbum m. m., och så litet ense om dess återgifvande på svenska, i t. ex.: sak-ord, för-ord och kraft-ord, 0. 8. V., att det kanske varit vådligt att adoptera det sednare systemet, åtminstone i en lärobok för nybegynnare. Emellertid synes hr Schäöcks lärobok, genom det steg den tagit in på den mera rationella språklärans område, genom sin uppställning, som förenar korthet och fullständighet, samt genom de bifogade läseöfningarne, vara ganska ändamåsenlig. Dessa läseöfningar äro noga sammanbundna med språkläran, så att man ifrån exemplet går till. regeln, ifrån det gifna, konkreta, uppstiger till den allmänna lagen, icke tvärtom. För lärobokens ändamålsenlighet talar äfven det ganska ampla förord, hvarmed den är beledsagad, lotaf en i språkundervisningen förfaren och känd pedagog, hr lektor Elfving. Under det den nyare språkforskningen börjat allvarligen frigöra språken ifrån latinets öfverdrifna inflytande i afseende å formiäran, lär dock detta välde oförminskadt, i hvad språkIljudens. yttre betecknande angår. Det råder lockså till följd deraf i de flesta europeiska språk en riktig förbistring i detta hänseende. Än Iser man lika ljud betecknade r olika sätt t. ex. å-ljudet betecknadti svenskan dels med vo, dels med ås i fransyskan med o och au, i engelskan med a:och 0, o. 8. v.; än äro olika ljud betecknade på lika sätt, såsom det svenska e, hvilket ljuder olika i t.ex. ben, ef och fadren, eller det engelska a, som ljuder olika i: fate, far, wall etc.; än saknas tecken för vissa språkljud, såsom fallet är i svenskan med flera vokalljud, i fransyskan med det näsala n, i engelskan med: dess th, ityskan med dess ch, o. 8. v.; än finnastecken för sammansatta ljud, hvilka borde vara upplösta i enkla, såsom x, hvilket i svenskan Tailtid borde skrifvas ks, och i fransyskan än ks och än ygsHela denna förbistring, som gör studiet af ett lands språk svårt äfven för dess infödda ihnevånare, och gör språkets uppteckning i skrift sväfvande och osäker, är en följd daf latinets allvälde. Vi förbise ej den naturnödvändighet, som beredde detta latinets inflytande på de ociviliserade folkens språk, men det synes oss vara tid, att tänka på att frigöra sig derifrån och att bygga språkljudens yttre. betecknande på ett system; som öfverensstämmer med ett språks egen natur. Lagen för ett sådant system blefve den, att alla ljud upplösas i enkla, och att hvarje sådant Jenkelt ljud erhöll sitt gifna tecken. — Ett exempel på ett sådant förfaringssätt finner man i Rasks behandling af Lappska språket, dervid han rent af bildat nya Pokstafatecken för de ljud i Lappska språket, som ej kunde uttryckas med det latinska alfabetet. De praktiska engelsmännen hafva äfven begynnt att zå denna väg och bilda, genom kursivering, accentuering, o. 8. V., nya tecken för de olika språkljud, som hittills haft blott ett tecken. Flera böcker finnas redan tryckta på engelska efter detta system. En annan method, som egentligen utfördes af lexikografen Walker, och efter honom blifvit kallad den Walkerska methoden, är vokaltecknens utmärkande med små öfverskrifna siffror, t. ex. å, a, ä, etc., alltefter ljudens olikhet. Det är denna method, som är föijd i den här ofvan anmälda handboken i engelska språkets uttal af hr Wåhlin. Utan tvifvel vinnes härigenom mycken ledning vidinhemtandet af det engelska språkets uttal, hvilket eger en mängd svårigheter, just genom de ofvan antyddä olägenheterna af språkljudens förvirrade beteckningssätt.. Härigenom blir det nemligen möjligt; att någorlunda på egen hand lära sig särskilja dels en mängd ord af olika stafningssätt och betydelse, men I med lika uttal, dels ord med lika stafningssätt, men olika betydelse och uttal.. Hr Wälins arbete utgör egentligen en förteckning och sammanställning af dylika språkegenheter, i afseende å prononciationen. Efter en tabell, som utvisar betydelsen af beteckningen för uttalet, innehåller sålunda boken: en ilfabetisk förteckning på ord af lika eller pästan lika ljud, men af olika utseende och beItydelse; en alfabetisk förteckning på de olika ijuden af diftongen ea; förteckning på nägra ofta förekommande ord af främmande ursprung; på ord, som skrifvas lika, men efter olika betydelse hafva olika tonvigt; samt några gsärskildt anmärkningsvärda egenheter i uttal m. m. ) Oaktadt åtskilligt måhända kunde vara att lanmärka emot uppställningen, systematiseringen, af hr Wåhlins handbok, synes den oss dock zenom sin sakrikhet och fullständighet böra vara af stor nytta för dem som på egen hand eller med mindre ledning vilja erhålla en grundIigare kännedom om det engelska språkets uttal. Det bör härvid ej lemnas oanmärkt, att hr W. sjelt under flera år undervisat i engelskan och derigenom bör hafva blifvit i tillfille att erfara hyad som vid språkets inhemtande är utaf behof, äfvensom sättet för kunskapens meddelande. ——ALe— pe T;11 Aftonbladets Redaktion.