gamla och vid första anblicken såg man pi dem deras belåtenhet med sitt öde. För öf rigt var allt hos och omkring dem så renligt som landtlifvet inom en så inskränkt rymc kan tillåta. Hans inträdande förvånade dem ganska obe tydligt, ehuru de af välvilja kommo emot ho Inom för att erbjuda honom sin tjenst. Hel visst trodde de att han ville underrätta si; om vägen; ty mannen lagade sig redan jordning att gå, för att sjelf visa honon den. Men då han med synbar rörelse fråga. de: Bor Rosa Meulink -här?, kastade man. nen och qvinnan förvånade blickar på hvar. andra och funno knappt ord för att svar: I honom. Ja, bästa herre!, svarade slutligen man nen; ;Rosa bor här; men för närvarande ha hon gått ut för att tigga. Önskar ni tala mec henne? Gud, Gud!v ropade den resande. vHvai är hon? Kan man icke genast finna rätt på henne?, Det låter sig svårligen göra, min herre: hon har gått ut med Trientje för att göra sin rund för veckan; men om en timma är hon säkert hemma; hon uteblir aldrig. Får jag vänta här på henne, kära vänner?2 Knappt bade han uttalat dessa ord, förrän mannen sprang in i rummet bredvid och hemtade derifrån en länstol, som, fastän. groft arbetad, likväl tycktes mera inbjudande än de ojemna stolar, hvilka stodo i det yttre rummet. Annu icke nöjd dermed, tog hustrun upp ur en kista en snöhvit duk och bredde sjelf ut den öfver den framsatta stolen, på hvilken hon bad den fremmande sitta ned. Denne vär förvånad öfver denna enkla men välmenta uppmärksamhet och gaf med många tacksägelser duken tillbaka. Derpå satte han sig tigande ned och lät sina blickar sväfva omkring i rummet, föratt upptäcka något som kunde tala om Rosa. Medan han härunder hade vändt sitt hufvud åt sidan, kände han, att en liten hand smög sig i hans och smekte hans finorar. Nyfiken såg han sig