Aftonbladet – 10 januari 1852, sida 2

Innan värdinnan kommit ifrån källaren, hade den resande igenkänt den gamle. Han drog sin stol. närmare honom, fattade hans hand och sade: glädtigt: Tack vare Gud, för att han låtit er lefva så länge, Baes Joos! Ni är ännu qvar från den gamla goda tiden. Igenkänner ni mig icke mer? Nej? Den oförskämde gossen, som så ofta kröp genom er häck och åt äpplen innan de voro mogna?n SE 8ex och nittio år! mumlade gubben, utan att röra sig. Väl möjligt! Men säg mig, Baes Joos, lefver vagnmakarns Rosa ännu ? Sex och nittio år!, upprepade gubben med ihålig stämma, : Värdinnan inkom med ölet och sade: .Han är blind och döf; min herre. Gör er ej den mödan att tala med honom; han förstår er: ej ändå., Blind och döf!s utropade fremlingen bedröfvad. ,Hvilka oåterkalleliga härjningar åstadkommer icke tiden på trettio år! Jag skrider här fram mellan ett helt menniskoslägtes ruiner.n i Ni frågar efter vagnmakarns Rosa?s fortfor värdinnan. Vår vagnmakare bar fyra döttrarg men ibland dem är ingen Rosa. Den äldsta beter Lisbeth och är gift med brefbärarn; den andra heter Goude och gör mössor; den tredje är Nele, och den minsta Anna; det arma barnet är svagsint.a 3 — Jag talar ej om dessa menniskor,, ropade fremlingen med otålighet; sjag menar familjen Kobe Meulinck. Åh, de äro allesamman längesedan döda, bästa herrel var värdinnans svar. Forts, följer.)