Aftonbladet – 7 januari 1852, sida 2

cewpairäd och 139 kärer nationalgarde. Detta oaktadt ökas välståndet i Förenta Staterna; de allmänna utgifterna minskas medan inkomsterna stiga, och allt företer i följd af friheten en jemn, kraftig och afundsvärd utveckling: Men enligt våra xkonservativa, statsmäns jåsigter är likväl hela det system af sjelfstyirelse och demokrati, för hvilket de liberala arbeta, alldeles uppoch nedvändt. Tänk då, hvad ett land, som kan gå så framåt under ett så sjelfsvåldigt statsskick som Förenta Staternas, hvars upplösning Tiden ogh alla organer för allenastyrandet eller en stark konungamarkt nu i så många år profeterat — tänk hvad ett sådant land skulle visa för underbara resultater, om det lyckliggjordes med Ludvig Filips och Ludvig Napoleons herrliga regeringsmaximer! Eget nog är vid allt detta, att de lyckliga europeiska folken i allt fall äro tre eller fyra gånger så högt beskattade som de stackars amerikanarne, och ännu mera besynnerligt, på samma gång, att de arbetande klasserna i alla allenastyrandets länder icke kunna förs tjena mer än -en tredjedel eller en fjerdedel i-dagspenning mot de arbetande klasserna i Amerika. : , 7 Jemförelsen mellan presidenternas ställning i de båda olika länderna blir ännu mera pikant, då man af det amerikanska regeringsbudskapet till kongressen inhemtar, att presidenten Fillmore för sin del ickesaknar sin portion af samma lystnad efter en ökad makt åt regeringen, som presidenten i Frankrike och regenterna i de absoluta staterna. Han fekommenderar nemligen ifrigt hos kongressen en tillökning i den stående armeen. Man : kan också ingalunda säga, att han saknar sådana skäl härvid, som säkert skulle finna gehör hos europeiska ständern. j De få trupper, öfver hvilka han kan disponera, äro. nemligen nyss afsända från Kalifornien till Mexiko, för att! skydda gränserna emot indianernas anfall, och sedan den tiden hota indianerna äfven San Fransisco. Hvilken präktig anledning skulle icke ett sådant förhållande gifva till frikostiga anslag från ett statsutskott härstädes eller eh kommitte i Frankrike! Det är ytterligare att märka, att presidenterna i Förenta Staterna gjort dylika framställningar med en viss enträgenhet i nästan alla sina budskap sedan många år tillbaka, och detta utgör en eklatant bekräftelse på den satsen, HKvartill vi ständigt återkommit och ännu ofta skola återkomma i Aftonbladet, att all makt har et natmeligt begär utt ucwiugdå sig, och att en af de vigtigaste grundsatserna hos en nation måste vara, att vara på vakt emot detta begär. Alla presidenterna hafva, såsom vi nämnde, beklagat sig öfver gränsornas oroande och derföre begärt tillökningar i försvarsverkets. Men kongressen har merendels vändt till det döfva örat för denna begäran, och gränsnybyggarne äro icke heller särdeles angelägna om skyddet, så öfvervägande är kärleken till sjelfständigheten i Förenta Staterna. Folket underkastar sig hellre några tillfälliga besvärligheter, utan att anlita andra medel än att sjelfve taga till sina jagtgevär. Blifva indianerne för närgångna, så hålles ett folkmöte, en anförare. väljes, en milis bildas, och ett fälttåg företages, som ofta slutas med de angripande infödingarnes förstöring eller bortdrifvande. Häraf underhålles denna vakna och tappra anda hos amerikanerna, detta stridbara lynne, som visat sig vid flere tillfällen, och som här i Europa väcker förundran att finna i ett samhälle, som man eljest i vissa afseenden kunde kalla så antimilitäriskt. Och med dessa medel, som de invigde hos oss och annorstädes anse för fuskeri och anarki (man påminne sig t. ex. hr öfverste Hazelii polemik med Aftonbladet för trenne årsedan om det sista kriget mellan engelsmännen och amerikanerna, samt angående milis och stående armåer) — lyckas det likväl amerikanernå, att hålla indianerna i styr äfven på de aflägsna gränsorna; ett anfall af en fiende i de östra, redan tätt befolkade länderna åter skulle vara alldeles ogörligt, emedan hela befolkningen då komme att gripa till. vapen). Men ännu en jemförelsepunkt mellan de båda presidenterna. Medan presidenten Bonapart synes hafva för afsigt att kufva och förtrycka allt under oket af sin egen vilja, men framförallt att qväfva all fri tankeyttring, och om det, vore möjligt, stoppa hela franska folket i sin ficka, samt medan han hjelpt despoterna i Italien att tillintetgöra friheten i Rom, märker man i presidenten Fillmores budskap följande yttrande: Det djupa intresse som vi känna för utoredandet af liberala grundsatser och fria statsskick, och det deltagande, hvarmed vi vetrakta hvarje strid emot förtrycket, förbjuler oss att förblifva behjelpliga vid ett sådant all, att en fremmande makts starka arm skulle inlitas för att i något land qväfva folkviljan och nedtrycka frihetsandan,. Man kan vara säker på, att detta uttryck af oresidenten Fillmore icke fått passera presilenten Bonapartes censur öfver: de parisiska idningarna! Man kan. ock lätt bedöma huru tarkt det allmänna tänkesättets påtryckning i inionen måste vara, då en man. med Fillnores föga demokratiska åsigter funnit sig öranlåten att taga in en sådan fras i sitt udskap. s ) Det kunde vara af stort intresse, att i ettsärskildt kapitel jemföra denna Amerikas trygghet ,och förmäga att försvara sig sjelf, i följd af den anda som känslan af folkets sjelfständighet och sjelfstyrelse medtör, med förhållandet i de engelska kolonierna, som styres genom instruktioner frän utrikesministerns byrå i London, af nägon från gardes officer befordrad guvernör; t. ex. på Cap, Ceylon, Australien, Canada, Joniska öarna, m. m. der. öfverallt missnöje äger rum, Och kolonisterna önska emancipera sig. ——— RER Engelskt omdöme om Louis Napoleen. I Daily News, skrifves under sistlidne Deember , månad: Man har. mycket talat derom, att de förnögna klasserna och aftärsmännen skull Säg COM RARE Md mate sin VE VADENE LIED Ila PE EEE