Aftonbladet – 31 december 1852, sida 3

Hans lif utslocknade sagta i en långvarig febersjukdom den 178Februari 1563 i en ål-, der af åttioåtta år, elfva månader ock fjorton! dagar. I Hans testamente innehöll endast dessa få ord: Jag öfverlemnar min själ åt Gud, min kropp åt jorden och min förmögenhet åt mina närmaste slägtingar. Michael Angelo var af medelmåttig kroppsstorlek, bredaxlad och väl växt. Hans fysik var kraftig och sund; han hade icke varlt sjuk mer än tvenne gånger under sin lefnad. Man känner icke att han mer än en gång rönt kärlekens inflytande och det var mera en platonisk kärlek, en öm och vördnadsfull beundran för Victoria Calonna, detta uti många fall namnkunniga fruntimmer, som efterlemnat ett frejdadt namn uti den italienska poesiens historia. Michael Angelo ångrade sig mycket att icke hafva, sista gången han såg henne, kysst henne på pannan i stället för på handen. Hans verkliga passion var konsten. — Denna platoniska kärlek gjorde Bounarotti till poet. Men på botten af denna flytande och genomskinliga poesi uti Petrarcas stil, tycker man sig finna något mera kraftfullt och bestämdt. Det är lejonklon som sticker fram. För sin betjent Urbino hyste Michael Angelo utmärkt vänskap och bevågenhet. Oak tadt sin höga ålder ville han under Urbinos sista sjukdom sjelf vaka öfver honom och tillbragte flera nätter vid hans sjuksäng, utan att afkläda sig. Michael Angelo hade redan