Aftonbladet – 30 december 1852, sida 2

ftermiddag från kl. 4, samt helgedagar från kl. 6: ill 10 e. m. — Direktionen i Stockholms stads brandstodsbolag ill försäkring af lösegendom har, genom beslut den 0 dennes, anslagit en belöning af 63 rdr 32 sk. bko ut poliskommissarien Johnsson och öfverkonstapeln Heen samt de öfriga af polispersonalen inom 10:de traken eller Maria församling, hvilka bidragit till uppäckten af mordbranden i trädgärdsmästaren Östmans gendom. Denna belöning blef julafton till vederböande utdelad. — Bland nyttiga institutioner, som förtjena omvämnas, är det Pharmaceutiska institutet här i hufrudstaden. Denna läroanstalt har ej större inkomter än 2000 rdr, hvaraf 1000 rdr af apothekare-socie eten och lika stort anslag af statsmedel. Med dessa mättliga tillgångar har likväl institutet verkat derhän, att den pharmaceutiska vetenskapen i värt land stär högre än i de flesta andra. Hedren af dessa resulater tillkommer professorerne Mosander och Wahlberg under hvilkas ledning institutet är stäldt. Förlutne läroår hafva 15 pharmaceuter vid institutet njutit undervisning i Pharmaceutisk Kemi, Materia medica och laborationers anställande. De fleste af dessa elever hafva gjort hedrande framsteg i de föresatta läroämnena. — — I anledning af dr Höstmans läkareattest om den af mania religiosa angripna hustru Andersson jemte dervid af hr doktorn omnämnda förvillande inverkan på hennes tillstånd af en läsarechef, ha flera insändare önskat få införa en uppmaning till läkarebevisets utgifvare, att med tydligt utsättande af person, uppgifva hvem han åsyftar. LINS mn — Det finnes vissa historiska eller erfarenhetssanningar, hvilka man ständigt måste upprepa, emedan det alltid finnes partier som önska att få historien och erfarenhetens vittnesbörd framställda i den dager som kan vara fördelaktigast för dessa partier. Vi erinras i hög grad om denna behöflighet, i anledning af en artikel i Svancka Tidningaon före de dags, som förekommit oss i högsta grad ensidig och stridande mot verkliga förhållanden, oaktadt den kan vara taktisk nog från bemälde kollegas ståndpunkt. Se här ett utdrag deraf: Man yrkar och man har rätt deruti, att furstar och regeringar skola, af inträffade händelser, låta sig manas, att med uppmärksamhet tillse tidehvarfvets kraf och folkens sanna behof. Men man är vanligen itke lika nitisk att erinra folken om hvad de af tilldragelserna kunna inhemta. De stora händelserna, som nyligen timat i Frankrike, äro af en djup betydelse och böra tjena folken till allvarlig lärdom. Under konung Ludvig Filips regering var Frankrike lugnt och lyckligt. Handeln var liflig, industrien i ständig tillvext, en stor mängd i landet vistande utländningar gäfvo handtverkerierna rik sysselsättning och ingen ordentlig arbetare saknade arbetsförtjenst. Näväl! Visste fransmännen att uppskatta sin lyckliga ställning? Visst icke. Oroliga partimän, sora fikade efter embeten och ministerplatser, förde inom kamrarne upprörande tal, den radikala pressen höjde sitt vanliga skrän mot regeringen, och de hemliga sällskaperna voro verksamma att bland de arbetande klasserna sprida samhällsomstörtande läror. Ordet reform, som de flesta icke förstodo, blef dagens lösen, och Ludvig Filips thron föll för dessa öppna och dolda anslag. Näväl! hvad blef följden af denna demokratiens seger? — Förtroendet försvann och med det den allmänna krediten; handeln aftynade; fabrikerna tillstängdes och hundradetals arbetare blefvo utan arbetsförtjenst. Den provisoriska regeringen erbjöd väl ät de fattigaste bland dem en otillräcklig dagspenning för att verkställa improduktiva planeringsarbeten på Marsfältet, men tillgångarne togo snart slut och den otillräckliga hjelpen kunde ej fortfara. Bragta till förtviflan ville arbetarne änyo taga sin tillflykt till barrikaderna, men blefvo, i republikens namn, af den stränge Cavaignacs kanoner sträckta tusentals till marken. — De tilldragelser som derpä följde äro allmännt kända. Ludvig Napoleon valdes till president af 6 millioner fransmän, icke i följd af de tjenster han gjort Frankrike, utan till följe af den krigiska ära, som kringsträlade hans namn. Under hans styrelse syntes väl lugnet vilja äterkomma och förtroendet äter vakna bland affärsmän, men detta varade icke länge; partierna började att änyo kämpa mot hvarandra med fördubblad bitterhet, och fruktan för är 1852, då Frankrikes hela tillvarelse, genom ett nytt presidentval, äter skulle blifva satt på spel, spridde obelätenhet och ängslan i fransmännens sinnen. Det är denna förbistring i alla idter, denna missbelåtenhet med det bestäende, denna fruktan för framtiden, som varit Ludvig Napolesns säkraste bundsförvandter vid det statsstreck han pyligen utfört. Hoppet att ätervinna lugnet och med detsamma tillfälle att sköta sina fredliga och gagnande värf, gör att fransmannen nu synes med glädje helsa hvarje tillstymmelse till en stark och ordnad regeringsmakt, ja, till och med om den skulle urarta till en militär-despotism. Framtiden kommer att utvisa hvad dessa skakningar bära i sitt sköte. Mätte emellertid hvarje oväldig man anställa en jemförelse emellan Frackrikes nuvarande tillstånd och det som egde rum i detta land, innan den så mycket beprisade Februari-revolutionen. Måtte man häraf hemta nyttiga varningar och misstro hvarje folkförledare, äfven om han kommer dold i frihets-spräkets fårakläder. Det är mycket sannt, att händelserna i Frankrike böra tjena folken till allvarlig lärdom, helst då det visat sig, att furstarna icke velat lära något deraf; men lärdomen är visserligen något annorlunda, än Svenska Tidningen vill hafva den. För det första är frasen om Frankrikes lycka under Ludvig Filip ingenting nytt; vår vän ;Tiden har under de förflutna åren gjort oss den äran attrepetera den åtminstone ett par gånger i månaden. Detiär ock sannt att Frankrikes kommersiella och materiella resurser ansenligt utvidgades under Ludvig Filips regering; detsamma har öfverhufvud varit fallet i alla länder under fredsåren, och i det hela skulle det väl stå utomordentligt illa till i hvarje land der sådant icke vore fallet under dena utveckling som industrien i alla riktningar tagit med vetenskapernas tillhjelp. Men Sv. Tidningen känner utan tvifvel äfven en gammal bepröfvad sanning, att menniskan lefver icke af bröd allenast, och om vi komme till den frågan, i hvad mån lyckan kommit äfven den stora massan af folket till godo, så torde svaret utfalla annorlunda. Om t. ex. hos oss, de statistiska registren visa, att mängden af fattiga tilltager i proportion till de bergade, under det likväl natinnalrikadaman allar maeean af nradaultian