Aftonbladet – 30 december 1852, sida 1

Denna ofantliga och i sitt slag enda tafla, der menniskan är framställd i alla möjliga ställningar, der känslor och passioner i förening med själens och tankens hänförelser äro med oförliknelig fullkomlighet återgifne, har hittills aldrig haft och kommer aldrig att få sin like inom konstens område. Denna gång svingade sig Michael Angelos snille med ett djerft språng öfver jordlitvets trånga gränser in på det oändliga. Ämnet för denna ofantliga komposition, sättet hvarpå den blifvit uppfattad och utförd, gruppernas beundransvärda mångfald och snillrika uppställning, konturernas djerfhet, kontrasten emellan dagrar och skuggor, svårigheter, för att icke siga omöjligheter besegrade, som en lek och med en til underverk gränsande lycka, det helas öfverensstimmelse med de sarskilda delarne tillika med fulländningen af detaljerne göra Yttersta Domen till det mest fulländade arbete man äger, på samma gång som den är den största tafla, som man känner. Oaktadt den uti sin helhet är af en storartad och gripande effekt, vinner dock hvarje del af denna underbara målning oändligen mycket vid att blifva sedd och studerad på nära hålljoch för vår del känna vi icke någon på ställning målad tafla, som utmärker sig för ett så ihärdigt tålamod i arbetet och som blifvit så con amore fullbordad. Uti det förfärliga drama, som på den yttersta dagen skall komma att uppföras uti Josaphats dal, der alla slägten skola samlade varda, har målaren naturligtvis icke kunnat välja till ämne mer än en enda scen och några enstaka grupper, men huru högt måste man icke beundra konstens allmakt, då man ser huru artisten, ehuru inskränkt till det trånga utrymmet af en enda episod, förstått att hos er injaga skräck och förvåning och