Aftonbladet – 29 december 1852, sida 1

MVIBSL, VM ICKE UlllalCaRUOHNCH BENOIMUINIVE en särskild vallag för Andra Kammaren, a sådan beskaffenhet, att ståndsmonarkien deri genom blir fullständigt återställd, eburu mini strarne hafva förklarat sig belåtna med anta gandet af en — som de uttyda sig — för bättrads kommunalordning, d. v. s. för denn: gången. Men efter händelserna i Frankrike kar man vänta utplånandet af äfven de konstitu tionella formernas lilla återstod och återupp lifvandet af 1827 års Förenade Landtdag I alla händelser kommer striden emellan d. 8. k. konstitutionella partiet och provincialstän. dernas junkerväsen att bryta uti Andra Kam: maren strax på nya året, och leda till häftig förebråelser och hetsiga anfall, hvilkas van. makt hr von Manteuffel kommer att håna mec sitt vanliga förakt. Finansförslag har regeringen ännu icke fram lagt, och några utomordentliga skattebidrag kommer den ej att fordra, emedan det sednas beviljade statslånet på 18 millioner räcker till för ögonblicket. För närvarande är ej heller fråga om den grundbeskattning, som våra hittills skattefria riddersmän väntat sig sedan 1848, under förklaring på förhand att den är en stöld at deras egendom, så framt dem icke tillerkännes vederlag genom fullständig lösköpning. I stället kommer tidningspressen att ruineras fullständigt, genom en stämpel om 2 till 4 Thaler på hvart tidningsexemplar, som utgifves dagligen, oberäknadt en ganska hög afgift för spridningen genom posten; hvilket allt kommer med aldraförsta att införas. Småtidningarne tvingas härigenom att upphöra genast och de större att se sin afsättning inskränkt genom den orimliga dyrheten. Staten låfvar sig härvid en inkomst om 400,000 Thaler på året; men torde missräkna sig. Emellertid är det icke på den ökade statsinkomsten man spekulerar, utan på ett nytt lås för Gutenbergs skändliga påhitt, denna Pandoras ask, hvarur menniskoslägtet oupphörligt förgiftas:. Den brinnande frågan om upplösning eller fortfarande af Preussiska Tullföreningen är ännu i full glöd emellan Preussen och Österrike. Med seg konseqvens bearbetar Wienerkabinettet de små nordtyska hofven och underblåser deras afund och hat emot Preussen. Österrikes nya tulltaxa har blifvit offentliggjord och erbjuder verkligen allt som kan erbjudas af en stat, hvilken hittills spärrat sina gränsor medelst prohibitiftull. Den nya taxan har så vida nalkats Tullföreningens, att egentlig prohibitiftull endast qvarstår för siden, samt finare väfnad och spånad af lin, ull och bomull. I utbyte fordrar Österrike antagandet af dess grundval för ett Mellaneuropeiskt Handelsförbunds, samt borgen för dess verkliga illämpning. Denna borgen skulle bestå derti, att den gemensamma tulltaxan icke får ändras utan samtliga kontrahenternas bifall; till följd hvaraf Österrike komme att framdeles iga en afgörande röst inom den nuvarande Pullföreningen. Till den 2 Januari har Österrike inbjudit alla dessa stater på en tullkonsress i Wien, att der förtydliga för dem sina ysande förslager. Snaran ligger dock alltför ohöljd, att utan omständigheter löpa in uti. Har Österrike en gång Tullföreningen under sin ledning, så är Preussen icke vidare dess medtäflare utan — hvad jag förut sagt — enlast Habsburgarnes förste vasall. I trots at illa vänskapsfulla föreställningar har man också härifrån skickat återbud på inbjudningen till Wienerkongressen, beledsagadt af vilkor för ett handelstördrag, hvari stora medgifvanden beviljas Österrikes ekonomiska fördelar, men varken någon borgen, eller någon röst i Tullöreningen. Konung Ernsts i Hannover frånälle visar sig mer och mer såsom en för Preussen olycklig händelse. Fadren var ännu ;) lagd i grafven, innan sonen visade hans mivistrar på dörrn och tillsatte i deras ställe en ;sterrikiskt sinnad junkerminister, med det i Hannover illa ljudande namnet Scheele i spetsen. Väl har denna nya minister låfvat hålla let med Preussen den 7 sistl. September afslutade tullfördraget; men Österrike har emelertid fått öfvertaget i Hännover, likasom relan förut i Sachsen, Böjern, Wirtemberg och lessen. Preussen befinner sig derföre i en ytterst etänklig ställning. Det har förbundit sig med )sterrike till ett gemensamt system emot rerolutionen, hvarmed man öfverhufvud menar lit, som liknar en folkrättighet eller utveckingen till ett grundlagligt samhälle. Men det tår äfven i strid med Österrike, ty detta arpetar omisskännligen och med orubblig koneqvens allt hvad det förmår på Preussens störtande såsom tysk makt. Stode Preussen spetsen för fortskridandet och ägde folkets illgifvenhet, så betydde Österrikes stämplinsar ingenting; men på sådant är ej vidare att änka. Preussens reaktion har störtat sig i tysslands och Österrikes räddande armar; man var i Berlin kommit derhän, att till och med let ,gammalpreussiskan partiet redan betraktas om revolutionär opposition. Huru man, efter å många nederlag och så många skymfliga tertög — ända till den gamla Tyska Förundsdagen — ännu kan tro sig om att i längen stå sjelfständig bredvid Österrike, med änseende till materiella interessen, det är i anning svårt att fatta. Preussen har vissergen för afsigt att resa sig efter sitt fall j yskland och på nytt betrygga sin ställning. Åen dess söndring med moralen är värre, än öndringen med revolutionen. Endast i föreing med tyska folket skulle det kunna motäga det dubbelt så mäktiga Österrike; utan jenna förening har det alla de små afundjuka konungarne och furstarne mot sig, och m Preussens lyckliga stjerna icke räddar det n en gång, blir det hvad det nu förtjenar att li. Frågan om Slesvig har icke bragts vidare enom kammarherren Billes hitkomst. Danka kabinettet vägrar sammankallandet af de oråna Slesvigska och Holsteinska ståndsföramlingarne i deras fordna rättsfullkomlighet, medan sådant är omöjligt; deremot fordrar et ändå Österrikes och Preussens återtåg. Ir von Bille har fått ett undvikande svar, liasom man lemnat i Wien, hvarest öppet: örklarats, att inga medgifvanden äro att göralc t en demokratisk regering. Att Danmarks: tateförfattning hatar är unnaenhart af månnal.