Aftonbladet – 27 december 1851, sida 2

sällskap göra en promenad till häst kriag vallarne. Buonarotti lät svara hans excellens, utt han icke hade någon tid att förlora, och este genast derefter till Rom, der em ny rätegång väntade honom. Hertigens af! Urbino dvokater hade med den ihärdighet, som i ulla tider och i alla länder utmärkt jurister, indtligen fått grafvårdsaffären i gång, Clemens VII, som äfven å sin sida hade rättighet att göra sin vilja gällande, hade föresatt sig att tillintetgöra deras bemödanden. Han underlät också icke att uppmuntra konstnärn att stå på sig och skulle han i sådant fall kunna glädja sig åt hans helighets välsignelse. Men Michael Angelo, som hellre ville fullborda monumentet än falla i händerna på herig Alexander, uppgjorde saken med advokaerna, det vill säga ingick på alla deras vilsor och företog sig att på allvar arbeta på Julii II grafvård. Ritningen till denna grafvård, som i början var ämnad att blifva det största monument af detta slag, som verlden hade attuppvisa, var nu inskränkt till en enkel fasad af marmor, vidbyggd kyrkan San Pietro in Vincoli (Sanct Peter i bojor). Julius II hade sjelf valt denna kyrka, för att deruti låta uppställa sin grafvård. Hans onkel, Sixtus IV, som grundlagt familjens storhet, hade varit den förste som burit titeln San Pietro in Vincoli, och sjelf hadeaan som kardinal burit den i två och trettio å, hvarefter den öfvergått till en af hans nest älskade nevöer. Genom ett af dessa olycksöden, som stundom drabba konstnärers såväl enskilda lif som deras arbeten, tycktes både himmelens och jordens makter hafva sammansvurit sig för att lägga hinder i vägen för fullbordandet af denna grafvärd, ehuru förminskade dess proportioner än blifvit. (Forts.)