Aftonbladet – 22 december 1851, sida 1

lar Daldiat allvrL:Uulda aä Sill sida. Tiall Bj es icke sky att gå konseqvent tillväga i något all, utan utöfvar ifrån sin synpunkt — militärlespotismens vida mera strängt följäriktigt, in det radikala partiet i sin sak yrkade och inda till ett fullstindigt skräcksystem, enhetsrincipen, med krossande af all frihet och lt motstånd. Men detta skull icke varit möjligt, menar Svenska tidningen, i ett så bildadt land som Frankrike, om ej nationen varit trött vid parigrälet. Vår kollega har likväl härvid, vi ioppas utan afsigt, anderlåtit att taga i beäkning ett element som länge varit det mäkigast verkande, om ock ej alltid synligt, wemligen knektväldet. Vi hafve icke en, icke äo, utan kanske hundrade gånger i Aftonblalet fästat uppmärksamheten på en historisk rfarenihet, som icke nog ofta kan upprepas till varning, — att öfverallt, der en viss klass, eller flera klasser isolerade och utgörande slutna korporationer, med, särskilda från det jfriga eamhällets afskilda lagar, reglementen och organisationer, komma till ett visst mäkigt inflytande, der sträfva dessa klasser antinzen hvar för sig eller i förening, i följd af en inneboende instinkt att blifva ännu mäktigare och sutligen att om möjligt rycka till sig illt. Men denna roll spelas för det rärvarande i Europa främst af militärväldet, Kort efter Februarirevolutionen togo vi oss också dertöre friheten framställa den tankan, att ett af de väsendtliga vilkoren för republikens bes stånd i Frankrike vore, att så fort som möjligt successift minska landets stora militrärmakt, och öfver hufvud måste alltid den borgerliga friheten hotas och förr eller senare löpa fara, der någon öfvermakt finnes, som icke utgår ifrån nationen i dess helhet och hemtar sin lifsprinceip ifrån densamma, utan har andra, från folket afsöndrade krafter; att stödja sig på. Men emot denna regel syndade, man måste medgifva det, alla partier i Frankrike efter revolutionen. Ala visste nogsamt hvilken stor och afgösande infiytelse låg i krigareklassens hand; och i stället att republikanerne bordt göra till sin uppgift, att minska dess välde, täflade alla partier nästan om, hvilken skulle mest kurtisera armen, i hopp att få behålla den på sin sida. Men armeens egentliga styrka, manskapet, är, enligt den militära organismen, blott ett lydigt redskap i de högsta befälhafvarnes händer, och de högsta befälhafvarne hade presidenten fått makt att efter behag afoch tillsätta. Följden af denna inrättning har ock nu visat sig, då presidenten i ett ögonblick ifsatte och arresterade en mängd af just de generaler, för hvilkas anseende hos armden, i förening med republikanska tänkesätt och kärlek till friheten, han kunde frukta, och ersatte dem med andra, som voro hans kreåtur. På sådant sätt låter det sig lätt nog förklara, huru en djerf usurpator, som disponerat den fysiska styrkan, kunnat med framgång genomföra ett statsstreck, utan att sådant på något sätt bevisar att det demokratisktrepresentativa systemets princip fallit i missaktning hos nationen. Sens moralen, hvarom Svenska tidningen här ofvan talar, har deremot utan tvifvel till en viss grad sin riktighet. Men då kollegan nämner ordet partiledare, så fråga vi åter: hvilka menar han härvid? Ty vi påminna än gång, att olyckan härledt sig från de rojalistiska partiledarne, som genom sina reaktionära åtgärder, hvari de ända till det sista varit understödde af presidenten, slutligen gifvit den sistnämnde en förevändning, att i folksuveränitetens missbrukade namn störta friheten, men hvilka ledare likväl under hela denna samma tid haft just Svenska tidningens patroners hela sympathi emot denna republik; då deremot de demokratiska ledarne, eller de s. k. konstitutionsvännerna, ifrat för bevarandet och en lugn utveckling i lagliga former af det antagna statsskicket. Oss synes således, att det äfven här icke hänger rätt tillhopa med Svenska tidningens logik. Vidare yttrar Svenska tidningen följande: Redan straxt efter Februarirevolutionen förutsågs den olyekliga inflytelse, som gerom demna händelse skulle drabba den representativa författningen. Guiaot, denne man, hvars storhet blifrit grundlagd under parlamentariska strider, yttrar i sin, kort efter Februarirevolutionen utkomna ypperliga skrift: De la Demoeratie en France, att bland de värsta följderna, som af den nya revolutionen oeh af de demokratiska lärornas seger kunde inträffa, vore, om hela representativa författningen skulle komma i vanrykte och man i sin förtviflan skulle få metvilja mot densamma samt kasta sig i armarne på enväldet. Likaså har Journal des Debats, denna gamle kämpe för parlamentarisk författning, sedan dennas mest lysande . tider, ganska ofta, under de sednare trenve åren, med beåröfvelse varnat för den förtvifian, hvarmed män, i hans lättsinniga fiåernesland, sedan man ända till afsmak missbrukat den parlamentariska författningen, blifvit sä uppledsnad vid dess prat, att man är beredd att kasta hela detta samhällsskiek öfver bord. Naturligtvis har det endast varit en ganska allmän riktning i sinnena, sem förmått sä tillgifna vänner till represeztativ författnisg att varna för dess störtande. Det är visst och sannt att vär värde kollega icke synes lycklig i sitt val af de auktoriteter han åberopar. Vi hafva ännu icke sett det af någon enda Bestridas,att kvarken Februarirevolution el!er republik hade inträffat; om Guizot, jemte hans herre, Ludvig Filip, icke 2å hårdnackadt hade satt sig emot den obetydliga och moderata fordran på utvidgning i valrätten, som reformpartiet i Frankrike gjorde år 1847, då detta parti icke ens satte i fråga, att i allmänhet nedsätta den höga census eller beräkning enligt förmögenhetsafgift, som gällde såsom villkor för valrätten, utan blott begärde att denna rättighet skulle inrymmas jemväl åt vissa så kallade kapaciteter, utan afseende på förmögenhet, och detta hade väl ilåtminstone ej kunmat sätta det representativa Jsystemet i missaktning? Om Guizot nu efteråt, för att öfverskyla sitt stora misstag vid nyssnämnda tillfälle, hvarigenom han framkallade de händelser som ledde till revolutionen, med sin kända envishet och omåttliga sjelfkärlek kastat skulden på demokratien; så borde (detta åtminstone ej kunna åberopas såsom em auktoritet, af någon som vill låta det förflmtnas bevisliga facta gälla nå1Igot i vågskålen. Men Guizot var ju de konra Iservatives hjelte öfverallt, just derföre, att han