Aftonbladet – 22 december 1851, sida 1

OMlUSK adillktCl, IfUlClatlalluat asiater Om Utleqt et demokratiskt representativa syetemet i allvänhet, af alltför stor märkvärdighet för att j releveras, ehuru-detta då ej kunde ske af brist å utrymme. Vi återkomma nu till nämnde rtikel, och anse oss först och främst böra enom ett utförligare utdrag deraf sätta läsaen i tillfälle att inhemta den konservativa oranens egna åsigter, och låta desamma åtfölas af några nödiga anmärkningar. Det heter till en början: De sednaste fransyska händelserna äro lärorika ur era synpunkter. Vi hafva förut föstat uppmärksam: et på en sådan, nemligen att det aldrig kunnat lyckarå.ör den nuvarande presidenten att tillsvidare rycka äl ig makten, så framt ej nationen varit så utröttadd f partigräl, så hotad af soeialistiska stämplingar, sål nättad af revolutioner och gatu-upplopp, att mani unnit en lisa i militärdespotismens famn. Sens moalen är dä för alla folk icke fjerran, att ej förtro ig till de partiledare, som drifva sin näring med plitet, hafva sin utkomst af hatet, och sin fröjd uti utt mot hvarandra reta samhällsklasserna uti det ge-Åe nensamma fädernesland, som behöfver alla sina barns ufvuden, förmögenhet, armar, välvilja och inbördes ).; jelp för att fortskrida i upplysning oeh förbättrade: amhällsvilkor. SS En annan synpunkt är den missaktning, som sjelfva! len representativa författningen ådragit sig, i samma and, der den nyligen stätt i så högt anseende: Ty tan en sädan missaktning bade, äfven ieke för ett gonbliek, det kunnat lyckas, att väldföra författninen och att lagstridigt fängsla alla motständare, bland vilka så mänga utmärkte män. Vi göre vår kollega den rättvisan att medifva, att de här citerade tankarne ingalunda iteslutande tillhöra honom ensam. Tvärtom år man ofta höra samma språk ifrån alla dem, om antingen öppet eller omedvetet hysa frukan för de demokratiska idgerna och inhölja lenna uti dylika allmänna fraser som här örekomma. Det bör till och med erkännas såsom en anning, att franska nationen verkligen nu på sistone varit, såsom Svenska Tidningen säger. iuttröttad af partigräl o. s. v. Men om vi upplösa denna fras i sina rätta beståndsdelar, hvilka äro då dessa i sjelfva verket? Hvilka iro de som anställt och underhållit partigrälet uti den sednaste nationalförsamlingen? Hela allmänheten vet, att det varit just de partier, som utgiorts af de reaktionära rojalisterna. cepublikens fiender, hela tiden bortåt, delt hemligen, dels uppenbarligen understödda a! presidenten sjelf och hans ministrar, ända tills på den sednaste tiden, eller ända till dess han fann att de ej ville gå hans ärenden, då han på er gång sadlade om och med en blandning af våld och svek, som söker sin make i hela den nyare historien, kastat på en gång hela den representativa makten öfver ända. Vi fråga Svenska Tidningen, om det icke varit just dessa, hvar för sitt intresse xgrälande partiers, hvilkas politik oupphörligt haft medhåll och sympathi från det konservativa parti äfven hos oss, hvilket Svenska Tidningen representerar inom pressen? Det demokratiska partiet deremot, det är lika bekant, har under de två sista åren oaflåtligt gjort det till sin pligt att hålla sig passift, att endast yrka på den en gång antagna konstitutionens helgd, och afvakta dess lagliga utveckling. Det hänger således icke logiskt tillsammans, utan inaefattar både en sofism och på visst sätt ett hån, då Svenska Tidningen, sedan dess partis egna själsfränder i Frankrike arbetat på att underminera det representativa statsskick, som var antaget derstädes, föregifves att snationens blifvit trött vid detsamma. Föreställom oss ett dylikt förhållande i Sverige, att en liberal representation här vore införd, men att alla anhängare af den gamla surdegen hvar på sitt håll arbetade på att oroa folket med oupphörliga intriger och anfall mot denna representation, innan den ännu hade fått visa sina frukter; eller att folket hade varit nog godtroget att första gången bland representanterna invälja en majoritet af personer, som i sjelfva verket tillhörde det gamla systemet; att en listig statschef slutligen begagnade tillfället af den oro, som härigenom väcktes, för att under en skicklig volt och med förevändningen af nationens väl på läpparna, ryckal! till sig ensam en fullständig envåldsmakt.) Kunde väl något mera falskt räsonnemang då finnas, än om en konservativ partiorgan sedan. uppstege och anförde dessa omständigheter, s dessa intriger såsom bevis på, att sjelfval, det representativa statsskicket fallit i missakt-:. Ining hos nationen? I Hvad beträffar ,,revolutionerna och gatuupploppen,, så är det lika bekant, att allmänna ordningen icke nu, på två och ett halft år varit Istörd från demokratiens sida. Deremot hafval. försök i denna riktning flere gånger utgått från de såkallade Decembristerna, ett sällskap åf presidentens seider och anhängare, som redan änge låtit ana hans föresats att, kosta hvad det ville, försöka rycka till sig väldet, och -Idet märkliga är, att just de demokratiska tid,ningarne derföre ständigt framhållit royalisternas stämplingar å ena sidan och vådan af en statskupp från presidentens sida å den andra, -lsåsom innefattande faran för republiken. ;I Det torde icke helter vara obekant, att efter a I Februari-revolutionen, då öfverläggningarna om flgrundlagen ägde rum, yrkade den radikala -lvenstern såsom sin åsigt, att man alls icke a Iborde inrätta någon presidentur, eller göra schefen för verkställande makten coordinerad ni med lagstiftande församlingen, men att der-lemot den verkställande makten borde uppaldragas åt en af representationen vald, samt njunder dess omedelbara inseende och lydnad slställd regeringskommission. Vensterns parti r resonerade dervid så här: En chef för verksåstsllande makten, som disponerar hela armeen tioch den civila förvaltningen, har statens fyejsiska och positiva krafter alltför mycket i gin -hand, för att icke, om han är egennyttig och alärelysten, finna sig besvärad och förödmjukad ajaf det underordnade förhållande, hvari han i -lvissa fall är ställd till nationalförsamlingen, e,Om deremot den af folket valda nationalför;rsamlingen regerar genom en kommission, så företer statsskicket samma konseqvens i sin ejorganisation som i de rent monarkiska ståterna, men med den väsendtliga skillnad, ait fl makten i förra fallet utgår nedifrån, ifrån foltiket sjelf, icke från en individ som kan göra flsig till hela folkets herrskare. Denna åsigt gjorde sig likväl då icke gäl1-lande, emedan Lamartine och flere andra