Aftonbladet – 10 december 1851, sida 2

tUulalltiosna AVUSLClID BAVUAdSIE pl UvuUnRITTe STU utfördes med mycken precision och hållning. Konserten hade ett talrikt auditorium samt bevistades äfven af H. K. H. prins Gustaf. —u— m———— 2 I LITTERATUR, Lyeksökarne. En teckning af W. Stockholm. J. Beckman 1831. Under denna oegentliga titel — alldenstund den, efter hvad vi kunnat finna, ej är särdeles motiverad af arbetets innehåll — framträda för läsaren af ofvannämda bok en mängd taflor, ganska olika både till karakter och utförande. Här ser man t. ex. ett nordiskt sommarlandskapstycke, rikt på poesi, och utfördt med de skäraste, renaste färger. Det föreställer en äng, full af vilda blommor och bär, samt omsluten af en hagtornshäck. På tlerfaldiga ställen af denna äng ser man, bland det fina gräset, mörka ringar af frodigare grönska. På. afstånd resa sig gråa skrofliga berg, beklädda med stupande granar och dvergbjörk. När bäcken, som genombryter ängen, nattetid kastar sina dimbollar in bland bergens dunkla skuggor, asplöfven klinga sakta och hängbjörkarne hviska som tystast, ser man ofta små Elfvorna spänna sin strål-) väf mellan tufvorna att blekas i månskenet, eller dansa de i ovala ringar och dricka det! nattbryggda mjödet ur daggkåporna. Hafsfrun simmar då fram i viken bredvid, nyfiket! lyssnande, vågorna gunga sakta hennes liljearmar, och blåa perlor rulla ned från håret öfver hals och skuldror och smälta i böljan. — — Necken lyfter sin drypande harpa och hans klagan sorlar kring nejden; men han sjelf ger ej akt på träden och dimman, på vindens och Elfvornas lek; hans blick dröjer stilla på vattnet, der Freya speglar sitt anlet! bland hvita neckrosor och blad. I bergsskrefvan tittar skogsrået fram, försigtigt gömmande ryggen mot bergsporten, och mellan stenarne nicka Tomtarne i sina toppiga mössor mot hvarandra., — Här ser man en interieur af en svensk bondstuga, med några vackra bilder af den svenska allmogen; här en qvasiherdegosse, sittande eller liggande under graaarne på korpbacken, och blickande upp åt molnen som i fantastiska gestalter sväfva öfver hans hufvud; här springa gossen och tomten vid hvar sin sida af gängvägen genom skogen, under det månan skiner; här en landtlig scen, i den holländska skolans genre: fårklippningån på Wasadal, der en mängd qvinnfolk, gummor oth jäntor, som sitta med hvar sin tacka i knäst och aftaga dess täta ullpels — saxarne och tungorna gå lika lifligt; här ser man en liten flicka, en liten englalik varelse, uppkrupen på en stol vid ett fönster. Afton-, solen sänder en ljusrand, som bryter sig öfver fönsterkarmen, bordet och ett stycke uppåt golfvet. Barnet leker med denna lilla ljus-). flod. Först doppar hon en finger, så ett par, lyfter upp dem igen och synar fingerspetsarne, hvarefter hon skakar handen, såsom om den varit våt; slutligen viker hon klädningsirmarne och börjar tvätta sig i den förmenta vattenstrålen, sköljer äfven ansigtet och de runda armarne, hvilka likna till färgen den röda skiftning, som röjes närmast kalken på en hvit törnros. Derpå skakar hon fram håret öfver pannan, böjer hufvudet för att doppa de gula lockarne, först försigtigt, sen djerfvare; slutligen slår hon dem tillbaka öfver skuldrorna med en liten rysning, såsom om hon känt vattenperlorna droppa på hals ochlt axlar, O. 8. V. Äskådarens öga hvilar med välbehag och ofta med rörelse på dessa vackra taflor, af en oändligt skär och varm kolorit, fast med obestämda konturer och något osäker teckmng. Men man finner snart äfven taflor af en annan genre, hemtade ur Stockholms salongslif; öfverhufvud taget tråkiga grupper och figurer, under glänsande accessoirer; endast då och då en eller annan framstående gestalt, på hvilken allt hvad skönt och ädelt nbillningskraften kunnat skapa blifvit slösadt, ikasom till ersättning för hvad som brister de öfriga. Sådane gestalter äro t. ex. sångerskan Dolores och bokens hjelte Svante Phordsson. Slutligen har man äfven ett par ganska vackra scener på en kyrkogård. Vi hafva framställt vår förf. såsom målare, ehuru hon sjelf kallar sitt arbete för en teckning. Attnärmare utveckla hennes skaplynne ir ingen lätt sak, emedan då förf:s subjektivitet ramträder i hvarje den minsta bild, den oryter sig i en mängd olika skiftningar. Än visar den sig såsom en innerlig, vemodsfull xänsla, som blandar sina tårar med dagglropparne i blommans kalk, och ser med ugn, hängifven blick åt himmelen; än är den n glödande fantasi, som hängifver sig åt det underbara, mystiska och sagolika; än är den tt fint, utbildadt konstsinne; än äter ett godt rosaiskt förstånd, som har ett råd till min I ( A MN I C 1 U f s 8 lotter, ständigt på läppen, och talar om fat-, ighus, sjukhus och vigtiga pohtiska och so-3 iala frågor; slutligen en reflekterande ande, om fäller sina omdömen och drar sina slutatser, för säkerhetens skull bekräftande dem ned citater ur både moderna och klassiska örfattare. Denna skiftning i Jynne röjer sig öfverallt ti ifrågavarande vteckning, och gör att den. ned alla sina vackra sidor, saknar helhet eller vad man kallar hållning, och lider af måna digressioner, trivialiteter och longörer. rörf. är påtagligen svagast i den dramatiska ramställniogen och hvad man kallar fabelns ammanbindning; man måste derföre betrakta rbetet mera såsom en svit af täcka genreaflor. Såsom ett bevis på särdeles manlig och. t u n ad t b e E E I F I G a Y Oo Ho LTT PE DPAEIT raftig anda, af en verklig gedigenhet itankel: ch fulländning i form, kunna vi ej undgå a tt meddela ett i arbetet inflickadt poem, bl krifvet i anledning af frågan om öppnandet f Carl XII:s graf. Det heter: oc Röst ur Kungagrafven. tic Der stär på Mälarns stränder Ibl OM 24 sä Ve oo or