Aftonbladet – 9 december 1851, sida 1

icke utan en viss afund detta arbete af ett brådmognande snille, i det han i tysthet gjorde sig den frågan, om han icke borde genom ett kallt förakt söka att qväfva denna troligen snart tilltagande ryktbarhet, som hotade att fördunkla både hans egen och många andra konstnärers ära; men slutligen segrade beundran öfver afunden och han utropade att han aldrig sett någonting vackrare. Derefter tilllade han, suckande, i det han med fingret pekade på gossen: Det är en uppgående stjerna, som med sin glans kommer att fördunkla mer än en af dem, hvilka nu, omgifne af satelliter, lysa på himlahvalfvet !a Dagen derpå klappade Dominico Ghirlandajo på expodeståns 1 Capresa port. Messire Lodovico emottog honom med den hjertlighet och nästan broderliga välvilja, som då herrskade emellan medborgare af samma parti. sJag kommer, messire Buonarotti, för att af er utbedja mig en ynnest, som jag hoppas ni icke förvägrar mig, sade målaren gedan de helsat på hvarandra. Tala, mäster Ghirlandajo., svarade Lodovico med en ton, hvaruti en lätt anstrykning af myndighet, som uti statens tjenst innehafde beställningar äfven hos de förträfflig ste och vänligaste menniskor alltid efte nat, röjde sig. Behöfver ni goda råd, begagna er fritt af mina insigter och min erfarenhet. — Behöfver ni en beskyddare? Min familj och mina vinner stå till er tjenst. Behöfver Ni penningar, så öppnar jag för er min börs.? Jag tackar er tusenfallt messire; er tjenstvillighet är mig väl bekant och jag skall, då tillfälle yppar sig, icke glömma att begagna mig af er godhet, men för ögonblicket är det