Aftonbladet – 8 december 1851, sida 1

fETe all BI CSTUTCIC TS svislag JU RaStaurs ci ast med en svag majoritet af några få röster. Men olika fanor kunna icke, om ock endast Nfälligtvis, ostraffadt förena sig på det potiska bataljfältet. Venstern ser sig vara herre öfver ställninen och yfves deröfver. Den har vandrat tillammans med presidenten på hans bonaparistiska bana; den inbillar sig att kunna draga ionom med sig på sin republikanska eller lemagogiska stråt. Man smickrar hvarann. enstern drömmer redan om portföljer. Hr Michel (de Bourges) arbetar på ett ministertal. Vid åsynen af alla dessa symptomer ökas najoritetens oro ännu mer. Händelser, som tminstone hafva ett tvetydigt utseende, föröka jenna oro. Rättigheten att sjelf vaka öfver in säkerhet synes den dyrbarare än någonsin. ariser-armåens chefer begära, (och, som det ynes, på goda skäl) att lagen måitte uttryckigen bestämma den position de hafva att inaga mellan presidenten och församlingen. Man anser det angeläget att den sistnämnda sör sin rätt till direkta truppreqvisitioner fullt sällande. Questorernes förslag har detta syftenål. Allt vänder sig nu omkring detta förslag. Häraf ny villervalla inom majoriteten. I lågras ögon är questorernas förslag onyttigt. andras olägligt, i mångas ögon innefattar det n öppen utmaning mot presidenten. Splittingen är stor. Äfven inom venstern är söndring. Det reoublikanska partiet, fraktionen Cavaignac och ned den beslägtade nyanser, hafva isynnerhet fven församlingens säkerhet och värdighet ill ögonmärke och votera följaktligen quetorernes förslag. Den mera avancerade nyansen kastar missänksamma blickar åt tvenne håll. Den missror presidenten och den misstror en majoriet, som den kallar royalistisk och reaktionär. Jen beslutar sig för presidenten. Hvad angår den demagogiska nyansen, så vår den utan tvekan i samma riktning. Säer att en dag förr eller sednare uppsluka hr Louis Napoleon Bonaparte, bekymrar den sig öga om den förut göder honom (ursäkta utrycket) med några för honom gynnsamma voteringar. Qvestorernas förslag förkastas med stor maoritet. I det s. k. ordningspartiet hafva afallen nästan fördubblats. Elysge triumferar. nen triumfen är blandad med bekymmer och oro. Och ett lagförslag framkommer verkligen, som faller lodrätt öfver de Bonapartistiska anspråken. Det är lagen om ansvarigheten för — maktens innehafvare. Den uttalar sig ned en omutlig, en oförvrängelig bestämdhet not hvarje konstitutionsvidrig kandidatur, och nan taar om att deri inlägga ett oförtydbart stadgande om församlingens rätt till direkta ruppreqvisitioner. Här är nu ett område, der den parlamentariska och republikanska opinionen skola koalisera sig med hvarandra. Detta är så mycket minIre tvifvelaktigt, som venstern för sitt votum ifver questorernas förslag känner sig besväad af sina trosförvandters rop, som förebrå len att hafva uppoffrat församlingen, att hafva örintat republiken, att hafva öfverlemnat sig it kejsaren. Vid närmare besinning synes venstern i sjelfva verket blygas öfver sitt nandlingssätt, och söker advocera sig ifrån saken med sofismer, som icke ens skulle hafva oedragit den sjelf. Den skall följaktligen ej unna tveka. Majoriteten har gjort stora ansträngningar för att vinna den. Med undantag af en enda medlem tillhör hela den kommission, som skall pröfva förslaget, venstra sidan. Den är enig om den parlamentariska, d. v. s. den bifallande meningen. Hvad skall presidenten under sådana omständigheter företaga? Skall han återvända till högern? Skall han oåterkal:eligen sluta sig till venstern? Skall han strida med venstern mot lagen at den 31 Maj, och med högern mot ansvarignetslagen? Här blifva gissningarne eller, om man så vill, förklaringarne så subtila, att man måste frukta att icke blifva förstådd. Jag har mina skäl att tro, det presidenten först haft för afsigt att genom underhandlingar återknyta sina förbindelser med högern. Han hoppades i synnerhet på legitimisterna och på de fredligt sinnade i allmänhet. Men försöken, som icke varit helt och hållet fruktösa, hafva dock i de konservativa lederna, mer än presidenten förmodat, stött på det misstroende han der sjelf utstått. Han hear derföre åter vändt sig till venstern, utan att likväl uppgifva hoppet att verka på högern, men hädanefter genom fruktan. Den elyseiska fallangen uppreser åter hufvudet. Hr Granier de Cassagnac har uppträdt i le Constitutionnel, och mot nationalförsamlingen slungat en artikel, som man utan öfverdrift kan beteckna såsom en anklagelseakt, och, hvad som är lika beklaglig som betecknande, republikens president ha icke dragit i betänkande att korsa sin el med journalistens. Begagnande sig af de för politiken mest fremmande tillfälle man kar tänka sig — en utdelning af hederskors åt in: dustri-exponenterna i London, — har det upp: lysta Frankrike, om icke med öfverraskning, åtminstone med smärta, hört honom mot national-församlingen rigta uttryck, lika san mngslösa som opassande, och hvilka utar tvifvel utlandet redan förnummit. Sadana utfall kunna, såsom här också var händelsen, framkalla ett tanklöst eller intresseradt bifall, men jag vill icke säga hvad de ådraga sig från sjelfständigt och förståndigt folk. Sjelfva vålåsamheten i anfallet och utma. ningen kan understundom uppmana till försigtighet, och presidenten synes hittills endast haft detta inflytande på församlingen men den verkliga effekten är stor. är ofantlig och om presidenten förskräcker de rädda så lifvar han så mycket mer modet hos de beslutsamma. På denna punkt befinna vi oss för ögon blicket; sådant är det skådespel, vi för när varande hafva för ögonen. Skall kriget utbryta? Jag vet det icke men ingen kan dölja för sig, att svärden är dragna ur slidorna. A. H.