Aftonbladet – 6 december 1851, sida 2

lenna stund en hänförelse som jag ej vågade töra. På de hopknäppta händerna och uppåt iktade blickarna såg jag att han bad, ännu sedan munnen tystnat, och hvem har mod tt afbryta en sådan hjertats shelga hvilar? Slutligen återkom han till sig sjelf. Förlåt, herr doktors, sade han, som jag allt för länge hindrat er med att åhöra mn obetydliga berättelse, och förakta mig ej för min svaghet, jag ber er. Ingen mer känner den, ej en gång min hustru; hvarföre skulle jag ännu mer oroa henne med yppandet af en förutsägelse, hvars fullbordan hon som jag då skulle taga för gifven. Jag vill ej beröfva henne den smula hopp hon ännu kin ha qvar, och hvilken jag söker underhålla med min försäkran att icke känna mig sjuk — en sanning, ty denna aftyning är ej förenad med minsta kroppsliga plåga.n Men ni fär ej tro alt ni skall dö, sade jag, tänk blott, som sanningen är, att det nu beror af er sjelf att lefva. Bannlys er sjukliga inbillning med att söka helsosamma förströelzer ... har ni inga vänner att helsa på? Bergmistarn t. ex.? Dessutom måste ni nyttja något stärkande... bad... brunnsdrickning . .. ni vet ju hvart ni har att vända er för att erhålla tillräckliga kostnadsmedel., 2Jag tackar er, herr doktor, och skall ihägkomma edra råd, svarade han undvikande, tro mig: jag gör allt hvad jag kan. Tomte Matts nalkades med en försäkran, att nå voro hästarne fullt uthvilda. Jag steg upp, i detsamma frun kom ut. Hvad? hvad? Ni lemnar oss redan... utan . .. utan ... stammade hon ångestfulit. Jag har gifvit er man några föreskrifter, min fru, och ber er hoppas att hans sjukdom får ett godt slut,, svarade jag. Mäåtte himlen skänka er sin välsignelse! Ilon betraktade mig tveksamt när jag strax derpå tryckte deras händer till afsked. Hoppas! hoppas! hviskade jag äfven till den bleke mannen, utan att tillåta honom att resa sig. Han pekade uppåt, utan attsvara. Rörd ilade jag derifrån. i När jag äret derpå for samma väg, stod det lilla tjellet öfvergifvet. Widen sof den väntrade sömnen i det tysta — makan och barnenihade funnit ett hem hos hans äskade Marias far. SLUT: