Aftonbladet – 6 december 1851, sida 2

och framgång i mina ofullkomliga bemödanlen att uppfylla mitt herdekall. Mina vilkor voro tillräckliga för våra få och enkla behof, ehuru jag naturligtvis ingenting kunde samla för kommande dagar, och när den gamle, hederlige prosten dog och utsigterna vid den yngre och raskare efterträdarens utnämning förmörkades, yppade sig oförmodadt denna ledighet, vid hvars tillträde jag sedan sökte och erhöll den ordinarie tjenst jag redan omtalat. Allt tycktes således vilja gä oss väl, när den efter utseendet obetydliga, men till sina följder olycksbringande händelsen inträffade, som jag 1 början af min berättelse angaf. Det var sista aftonen i förliden April månad... Som ni vet har folket för sed att fira den med hvarjehanda fröjdebetygelser, eldar, skott, sång och dylikt. Jag gick efter min vana ut med de äldsta barnen för att låta dem se, och sjelf deltaga i den allmänna glädje, hvarmed man helsar vårens ankomst. OÖOfverallt rådde högljudd munterhet men utan sjelfsvåld och ooråning, och hvar jag framgick med barnen hörde jag ett trohjertadt: -Gud signe! Det kändes godt och varmt i min själ och jag tyckte att suckar och ord skulle stiga med lågorna upp emot himlen... På en gång uppstod ett tumult vid en af eldarna . . . jag lemnade barnen åt en annans tillsyn och skyndade dit. Oredan föranleddes af en fräummande qvinna, som med våld ville bana sig vig genom folkhopen, och oqvädade enhvar som sökte sätta sig deremot. Hennes åtbörder och ord täto mig genast tro att hon var drucken. Låt henne vara, godt folk, ropade jag, ni ser väl att hon är rusig, och i ett så beklagansvärdt tillstånd kan hon ju icke veta hvad hon gör. Vet jag inte?... skrek hon vansinnig, ;hvar är den som törs säga att jag är rusig?x ,Här stackars menniska, svarade jag saktmodigt, bättre vore att ni gick och lade 1 än väckte förargelse bland fredligt folk. Hai ni inte annat härberge så fråga efter prestens bostad der ni kan vara säker att bli emottagen för natten. Gå nu, stilla och beskedligt. Folket hade vid mina första ord villigt vi kit undan och lemnat oss platsen helt och hållet fri. Ingen hörde hvad som vidare före gick, de tänkte nu åter endast på att roa sig