Aftonbladet – 4 december 1851, sida 2

skulle göra sig så mycken möda ör en okänd, medellös och obetydlig varelse, som jag... och likväl är ni ej den förste som omfattat mig med intresse och välvilja ... alltifrån barndomen har jag rönt otaliga prof på menniskors godhet... måtte Gud välsigna dem!... jag förmår ej mer än bedja honom deroml! Ni undviker att svara på mine frågor, yttrade jag, på en gång missnöjd ch intresserad af hans förbehållsamhet, on de synts er för närgångna, hoppas jag dock ni vid närmare eftersinnande icke skall helt och hållet missförstå deras anledning. Er åsyn väckte hela mitt deltagande och jag lemnar er med en smärtande känsla att icke hafva kunnat visa det på ett verksammare sätt. Med er till:telse går jag in att hos er fru, som troligen icke velat att man störde oss, ytterligare anhålla om den godhetsfullt utlofvade drycken och skall sedan ha äran rekommendera mig. Nej ... förlåt!... sitt ännu ett ögonblick jag ber ers, återtog han änteligen med större liflighet, man skall komma ut med det ni önskar! ... Margaretha!, fortfor han högre, vänd inåt det öppna fönstret, bästa vän, bjud vår ärade gäst något att dricka! Jag tror du mot din vana har glömt dig! Nej, älskade Magnus, visst inte... men jag tänkte... jag ville inte. .. ;Störa oss, kan jag tro, fortfor mannen med sitt sorgsna småleende, men . . hittills har det inte varit farligt... och hädanefter skall doktorn kanske icke hafva tid att höra mign, tillade han med saktare röst. Jo, herr pastor! var säker derom! ... En läkare måste, i vissa fall, alltid hafva tid, och ni förbinder mig med att nu taga den i anspråk.v Jag ville på allt sätt söka uppmuntra honom och bannlysa den försagdhet som jag tydligt märkte fjettrade hans tunga. (Forts.)