Aftonbladet – 3 december 1851, sida 2

-kasom i de Förenta Staterna är det just nuttrycket af denna makt, uttrycket af folkets mäktiga vilja, som mer än något annat äfven mäste bestämma regeringens pohtik. Och om , denna vilja fortfarande På ett energiskt sätt kommer att uttala sig för en sådan tolkning af non-interventions-principen, för hvilken Kossuth förstått att redan tillvinna sig så många anhängare, så kan detta icke förfela att småningom äfven utöfva någon tryckning på den politiska vågskål, som det engelska kabinettet håller i sim hand. Men hvem förmår väl att i detta ögonblick beräkna de slutliga verkningarne af den agitation, hvaraf Kossuths upp:rädande i England blott synes vara den första akten? Skola väl det engelska folkets meetings afstanna med Kossuths afresa? Eller är Kossuths egen verksamhet afstannad med det tal han höll ifrån däcket af det skepp, som skulle föra honom öfver oceanen? Ingem lärer föreställa sig något sådant, så framt det eljest är Försynens vilja, att han helbregda får landstiga på Amerikas jord. När Peter af Amiens först började att preIdika till korstågen emot kristendomens fieni der och det heliga landets förtryckare, hvem af den tidens mäktige anade väl då, att den Svage eremiten snart genom sin predikan skulle sätta en hel verldsdel i rörelse? Måhända Iskola vi i våra dagar upplefva, att en politisk flykting, efter att först hafva funnit fristad loch frihet hos de okristne undan förföljelserna af kristenhetens; mäktigaste monarker, skall uppröra en annan verldsdel med predikande af ett korståg emot frihetens fiender och Europas förtryckare. Sker detta, skall genljudet af hans röst frin andra sidan oceanen och af de cheers af mlilioner, som der skola möta honom, å nyo ochi dubbelt mått komma Engelsmännens hjertan att klappa af sympati. Ungrare, Polackar, Italienare skola se nya strålar af hopp tändas genom den natt som höljer deras arma fidernesland, och med hvarje post från Amerika skall kanske den nye Simson sålunda skicka nya eldbränder latt gifva näring åt dem eld, som glimmar under askan i det gamla Europa. Man söker förgäfves att försvaga intrycket af den agitation för frihetens sak, som Kossuth uppväckt, genom nedsättande af hans personliga värde. Man har ännu i denna stund icke kunnat uppvisa någon egentlig fläck på hans enskilda eller offentliga karakter. Afven vår värda nedbroder Svenska Tidningen, som i dag gifvt luft åt sin missbelåtenhet med Kossuths framgång i England, har åtminstone i det firra afseendet ingenting annat att anföra, än d:t indirekta uttryck af misstroende, som tyckes ligga i dess uttalade önskan, att de män som firas alltid måtte vara deraf värdiga, och att ide måtte vara lika sanna representanter af em ädel sak, som den känsla kan vara sann, af hvilken de omslutas och uppbäras. Också vi instämma af , allt hjerta i denna önskar. Men, säger man, Kossuth är ju en partichef, en uppviglare, en brottslig rebell, som gjort uppror mot sin kos nung, och för hvilken vältaligheten och bänförelsen endast äro medel att sätta massornas känslor i sörelse? Vi vilja icke här ånyo undersöka, huruvida det var Kossuth och den ungerska riksdagen, som gjorde uppror mot sin rättmätige konung, eller om det icke fastrera var konungen, som först bröt siza eder och de grundlagar han besvurit. Vi vilja ett ögonblick antaga, att det förra vore fallet. Huru annorlunda skulle icke likväl äfven i dettta fall omdömet om Kossuth nu hafva utfalllit, till och med förmodligen af sådana offfentlighetens organer som the Times och den Svenska Ti tidningen, om Kossuth uti striden för sitt fiderneslands friret hade varit gynnad aaf lyckan, i stället för utt han nu störtades aff olyckan, förräderiet ;ch den främmande vålidsmakten? Eller hvad ärer historien? Finnes i hela verlden något nda fritt folk, som icke har måst antingen illkämpa sig eller åtminstone försvara sin friret genom uppror emot förtrycket ? Och sar räl efterverlden fördömt de frihetens jeltar, ;om under sådana strider ställt si i spetsen Ne a ör folken? Historien må sjelf besvara dessa frågor. Vi vilja för ögonblicket en(dPst anföra några ord detta ämne, hemtade . a ur en af de nyaste rukterna af den Pistoriska forskningen i vårt get land. Ut det sednast utkomna häftet af tdskrift för Litteratur förekommer en histosk uppsatg. om vAugustenburgarnes politik ch thronföljarevalen i Sverige 1809 och 1810 f hr C. G. Malmström., som i flera afseenen är förtjent af allmänhetens uppmärksamet. Vi läsa deruti bland annat följande träfande betraktelser, visserligen icke skrifna ned något afseende på Kossuth, men som kväl äfven här hafva siin fulla tillämplighet: Det gifves stundom fall, då den ena pligten räAr i strid med den andra, då det blir omöjligt att llfredsställa alla de sinsemeellan stridiga fordringar, m från olika häll kunna göras med anspråk att uteutande anses för giltiga och rättvisa, oeh dessa ligtkollisioner blifva så mycket svärare att nöjaktigt sa, ju allmänt vigtigare och oförenliga pligterna ro. Sådana fall förekomma isynnerhet under revotionära tider. Sä länge allting gär sin lugna, af nan utstakade och bestämdia gäng, så länge hvar h en gör sin skyldighet ockh icke faller in i en ans ins göromål, så länge man rörer sig inom et: gy em af pligter, som en gängg blifvit afsrögda och afissade mot hvarandra och der man sjelf r,assar in m hjulet i ett urverk — så länge är det ingen onst att vara en rätträdig man och Vi:una anseende h aktning för sin noggranna pligtransla. Men när verket en gäng kommer i olag, när samhällsbanden ssna, när den styrande handen af vanmakt släpper glarne eller af öfverdäd tdrager dem till sig så irdt, att de Springa, när nya krafter, hittills obettigade, framtränga och öfverflygla de gamla, då a ej längre de gamla reglorna sin tillämplighet, då ir den blinda lydnaden omöjjlig, dä utvidgas kret-n för den enskildes både ssjelfbestämning och an-ar, då mäste hvar och en ii mer eller mindre mämr: egen hand taga sitt parti och uppgöra med sitt et samvete hvad som är rätt. Att i sådant fall dslippa allt tadel är oftast c omöjligt, — lycklig den n kan hölja sig i medvetanndet om ett rent uppsåt 2 öfverlemna domen ät verlddshistorien. När Wilhelm af Oranien hhöjde upprorsfanan mot ilip II, ieke handlade han då såsom en trogen emsman och stäthällare? När Wilhelm Til jagade svärfader från tron och rilke, icke uppfyllde han en mäågs pligter? Men si länge politisk och reiös frihet blomstra i Furona ckala dacon fo oo ee ot te ll fv Jo oR